Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Magritte-utställningen är ett stilla hjältedåd

René Magritte, ”L'homme et la forêt”, ca 1965. Gouache på papper.
Foto: © Bildupphovsrätt, Stockholm 2022 / Nordiska akvarellmuseet
Magnus Florin.
Foto: OLLE SPORRONG

I en påkostad soloshow på Nordiska akvarellmuseet visas verk av den belgiska konstnären René Magritte.

Magnus Florin ser en utställning som lyckas kasta nytt ljus på en av surrealismens främsta företrädare.

RECENSION. Vad är Magritte? En måne i trädet, svävande baguetter, regnande herrar, en duva av himmel, en brinnande tuba, ett grönt äpple i ansiktet... Affischer i aluminiumram på väggen över soffan. Dekorativa gåtor, behagligt bekanta intill osynlighet.

Men på Nordiska Akvarellmuseet blir den belgiska konstnären René Magritte (1898-1967) synlig och sevärd på nytt. Magritte på riktigt. En rik och gedigen utställning där ett stilla hjältedåd pågår – försöket att avlägsna vaneseendets och vanetänkandets hinnor från världen. 

Han blev konstnär via surrealismen och höll fast vid den hela livet. Men inte automatismen, inte psykoanalysen och drömtolkningen, inte André Bretons kyrka. Han var anti-Freud och anti-symbol. Det var inte begäret han ville befria, utan förståndet.

Han börjar och slutar på papperet, inte på duken. Tusch, kulspetspenna och gouache – inte olja. Sax och lim, brev, skisser.  Bakom en målning finns ofta en lång tankekedja som söker lösningen på ett problem. Problemet med det enklaste och mest banala gemensamma, som dörren, fönstret, skon, huset, stolen. Det startar med ett ting, exempelvis ett dricksglas. Ett annat föremål pockar på entré, till exempel ett paraply. Kedjans slut: vattenglaset står ovanpå paraplyet. Och sedan tar det vid igen, i fler alternativ. En målning kunde göras i ett otal versioner, till köparnas förtret.

René Magritte, ”La Joconde”, 1964. Gouache på papper.
Foto: Private Collection © Bildupphovsrätt, S / Nordiska akvarellmuseet

”Detta är ingen pipa” står det i standardhandstil under den avbildade rökpipan i verket ”Bildernas bedrägeri”. Han tyckte om att betona att det för honom inte var någon motstridighet, bara korrekt. Och återkom senare med en retfull pendang: ”Detta är fortfarande ingen pipa.” Men pipan i sig, tinget i sig, verkar inte ha intresserat honom. Hans målningars objekt verkar inlyfta från illustrerade uppslagsverk. Så långt han är ifrån konstnären Giorgio Morandi som låter buteljerna och burkarna förbli buteljer och burkar, bevarande sin tysta existens.

Utställningen på Nordiska Akvarellmuseet lotsar oss till Magritte som härmningens, lekens, pastischens och rackartygets konstnär. Själva ordet ”konstnär” skydde han och han skaffade sig aldrig ateljé. Brysselsurrealisterna ville helst – till skillnad från Pariskretsen – vara anonymt vanliga och de flesta hade reguljära jobb som tjänstemän och ingenjörer. Magritte själv försörjde sig länge på sin reklambyrå.

Foton visar honom arbetande hemma, i kostym. Men den artiga korrektheten är en sorts artistklädsel. Han är illusionisten som manipulerar tingen inför en häpen publik. Med olika trick: förvandlingar, proportionslekar, hybrider, fördubblingar... Utropande: Se, magi! Han är mer släkt med Jeff Koons och Andy Warhol än med Picasso, älskade Helan och Halvan och den tidiga Chaplin. Hellre mästerskurken Fantômas och Jules Verne än modernistiska romaner, hellre operett än samtida konstmusik.

René Magritte, ”La Joconde”, 1964. Gouache på papper.
Foto: © Bildupphovsrätt, Stockholm 2022 / Nordiska akvarellmuseet

Och plommonstopet? Det som till sist blev hans signatur, både i målningarna och på hans egen skalle? För honom betydde det framför allt något eftersträvansvärt opersonligt. Denna huvudbonad – även kallad kubb, av hård filt med rundad topp– slog igenom i början på 1900-talet och blev hatten på var mans huvud, till skillnad från den tjusiga cylinderhatten. Då den tog plats i Magrittes målningar var den mest ett emblem för en neutral mångfaldigad uniformitet. Under 1950-talet blev plommonstopet pinsamt urmodigt, alltmedan Magritte – utpräglad vanemänniska – höll fast vid den rundade hatten. Så kom det sig att han villigt lät sig fotograferas i den, om och om igen. Och bilderna mångfaldigades och objektet Magritte är för evigt förenad med objektet plommonstopet. Likt Helan och Halvan. 


KONST

RENÉ MAGRITTE

Idéernas laboratorium

Nordiska Akvarellmuseet, Skärhamn

Till 4/9


Magnus Florin är dramaturg, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.