Det som lockade mest med chefsjobbet för Konst och design på Kulturhuset Stadsteatern var att jag, under ett bestämt antal år, inte bara skulle få sätta min prägel på verksamheten som helhet, utan också ingå i den med egna verk. Detta har varit legio i världen när det gäller andra konstgenrer som till exempel balett, teater och musik.
Dock inte när det gäller bildkonsten.
Vd Benny Fredriksson erbjöd mig att vara den första bildkonstnären att pröva detta i Sverige. Och detta sker för öppen ridå, för alla att diskutera. Ingela Lind tror att jag inte är medveten om att detta är något nytt och därför kontroversiellt. Ingela Lind vill tala med mig om etik.
När Lind inte förstår skillnaden mellan mitt uppdrag och hennes, har vi all anledning att bli oroliga. Inte för att jag levererar en nyhet i konstvärlden, där vet alla hur det står till med konstkritikern Linds etik och hennes stående vernissagemiddagsbesök på våra främsta institutioner, med därtill hörande servila recensioner.
Men det är förödande för konst- och kulturkritiken, ja för all kritik, när gränserna för integriteten överskrids och vänskapskorruptionen sakta smyger sig på.
Kravet på oberoende hos kritikern borde rimligtvis komma från uppdragsgivaren, i det här fallet Dagens Nyheter och SVT:s Kulturnyheterna. Eller är vänskapskorruption mellan kritikern och den utövande konstnären, regissören, koreografen, dirigenten, författaren något som kanske rentav gagnar mediabranschen? Som vi mediekonsumenter vackert får vänja oss vid? Där vi inte längre uppfattar skillnaden mellan förhandsartikeln och recensionen?
I så fall har kritiken helt och hållet imploderat och övergått till att vara bara ännu ett PR-redskap i dansen kring guldkalven. Många artister uttrycker sitt förakt för krtiken. Jag är inte en av dem. Utan kritiken dör konstformerna.
Marianne Lindberg De Geer