Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lättskrämda generationen kanske hade en poäng

Staffan Westerberg. Oooo så bra. Foto: Eskilstuna konstmuseum.

Staffan Westerbergs dröm var större än att göra barnprogram.

Maria Edström ser en utställning om ett universalgeni.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. Staffan Westerberg känns nästan som en gammal släkting – och kärleken djupnar för varje släktträff. Småsyrrorna satt framför tv:n hela 1970-talet men gick inte vilse i pannkakan för det (vi kallar fortfarande varandra för ”syster Yster”). Jag som var för gammal för barnprogram och alltid ville göra mig lite märkvärdig, hade analysen klar – dock alltmer finkalibrerad genom åren – att Westerberg var det slags universalgeni som bara en norrbottning med franska manér, musikalitet, papper, ett ritstift och målarfärg kan bli.

Ur "Vilse i pannkakan". Foto: INGVAR ANDERSSON / DN

”Bubblorna i mineralvattnet håller mig sällskap” hörs Staffan Westerbergs just milda norrbottniska röst ur högtalare i det fullproppade lilla utställningsrummet på Eskilstunas konstmuseum. Det är från dikt- och sångboken ”Hoppla”.

”Teater, pjäser, figurer, tavlor trängs i min lägenhet. Jag kan inte vara utan dem men nu gör jag ett stort undantag.” skriver han i utställningsbladet. Och tillägger med grandios generositet: ”Nog blir det ensamt men det är för din skull, kära besökare.”

Själv fastnar jag direkt innanför dörren vid teaterprogrammen i sin glasmonter. ”Ullas kaffe svalnar aldrig” eller ”Jag är ett gammalt paraply” kan pjäser och kabaréer heta. Alla med hans vackra teckningar, sirliga och drömskt Chagall-aktiga. Och jag minns repliker, som Strindbergs ”Allt hört är hört” som Westerberg låter titanen säga i ”Selma och Ågust”.

Precis som Bergman

 På rad står de små skokartongs-teatrarna – ”precis som Bergman” viskar en besökare – scenografi-modellerna, till exempel  ”Jubelkör” – en flock små plastskedar med påmålade ögon eller lådan med modellen till barnprogrammet ”Vilse i pannkakan” som ju enligt vandringsmyten skrämt vettet ur en uppväxande generation. Vilja hänger släkten Enbentas tvättade kalsonger, Vilse i bakgrunden med en samisk vardagsmössa på skulten, som Westerberg förklarar i dokumentären ”Herr Galen” av Marianne Söderberg, visad i en tv-monitor. 

Att han är galen intygar en liten gosse på museibesök med sin farmor framför barnprogrammen. Men att han – enligt Wikipedia – for till Stockholm med en dröm att göra barn-tv är nog inte riktigt sant. Hans dröm var mer påverkad av den franska chanson-traditionen, Lars Forssells kontinentala pjäser och den homosexuelle diktaren García Lorca. Han åkte till Forssells i Stockholm och ja, ”våld-spelade” kasperteater inför en häpen Lars med hustru Kerstin i Östermalmsvåningen. Galet, men också djärvt och målmedvetet.

Staffan Westerberg med sin slev som säger Ooooo. Foto: Eskilstuna konstmuseum

Ur ett tv-program med titeln: ”Läslust i Lappland” från 1961 ser vi den unge Staffan, enligt egen utsago ”blek, mager, kylig och väldigt artistisk”, där han med dockor och hästar av plåt framför Forssells ”Narren som tillhörde sina bjällror” och Lorcas ”Blodsbröllop” med den outsägligt vackra raden i Hjalmar Gullbergs tolkning: ”Somna vackra ros för tårar rinner över hästens nos” framförd lika vackert. 

”Må livet inte tufsa till honom för hårt” som teaterkritikern Ebbe Linde, medveten om grabbens begåvning, skrev i den noggrant utklippta recensionen efter premiären på Munkbroteatern i Gamla stan 1959.

Alla ting blir till ansikten

En hel vägg täcks av ikon-liknande målningar och alla ting blir till ansikten, alla dessa spadar, slevar, vantar och brädor. Far och farfar disponenter på LKAB i Luleå, en storebror dödad i en cykelolycka med kabbelekor på pakethållaren på mors dag en och en mamma bortvänd i sorgens migrän – måhända var det där alla ansikten dök upp som tröst och som sällskap – språkandes och sjungandes.

Kanske den här lättskrämda generationen hade en liten poäng: det finns nåt sårigt och smärtsamt jämte trösten och besvärjelsen, tänker jag när jag ser utdrag ur barnprogrammen på utställningen. Bara namnen: Herr Ingenting, Näsduken Längtan, den Hemlighetsfulla fotogenlampan. Man är ingenting, har en hemlighet och längtar bort. Och så den där skärande tonen, i ”Vilse i pannkakan” – en ångestens egen sågklinga. 

Hotfulla mansfigurer

På ett bord ligger utsökta små scenografi-bilder, anteckningar, teckningar. En kuslig figur ritad med snabba streck är ”Åhlén och Holms-mannen” – en av dessa behärskat hotfulla mansfigurer i Westerbergs värld.

Staffan Westerberg med Storpotäten från "Vilse i pannkakan" Foto: CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

I ett av faderns brev finns en scen som Westerberg skrivit om i boken ”Elvaåringen”: Tillsammans med en sjöman skulle pappan ha begravt en död hund i en trälåda och lagt i en spegel och en skål med vatten, om hunden skulle vakna. ”Jag ville vara den hunden” säger Staffan Westerberg i tv-dokumentären. 

Den mångbottnade scenen blir liksom en nyckelscen till hela hans oeuvre, en förtätning av längtan bort, bli en annan och till slut få möta den överraskande ömheten och inlevelsen hos fadersgestalten.

Vad är sant?

”Fantasijävel” har han präntat på en lapp som sitter på utställningsväggen. En uppfordran till sig själv att inte hitta på och fabulera hela tiden? Jag vet inte själv vad som är sant, säger han i dokumentären där han ringer och kollar om hans farfar verkligen var disponent som pappan. Det var han – men det hade lika gärna kunnat vara en bra historia. Själv hoppas jag att herr Galen fortsätter att fantisera och snida på sanningen. 

För helt storslagen är denna rika, myllrande skapelse på liten yta i Eskilstunas konstmuseum.

 

Utställning

Staffan Westerberg

Eskilstuna konstmuseum

Curator Pontus Lindvall

Till  9 september

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!