Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Låt Christer Björkman sköta Venedigbiennalen

SCHLAGERGENERAL. Är Christer Björkman räddningen för den nordiska samtidskonsten?
Foto: OLLE SPORRONG
ZOMBIEAPOKALYPS. Konstnären Mark Bradford imponerar med sitt verk "Tomorrow is another day", som också utgör den amerikanska paviljongen.
Foto: FRANCESCO GALLI
Martin Cordiano, "Common places" (2015)
Foto: THERESE BOHMAN
Detalj ur installation av Irina Korina (2017).
Foto: THERESE BOHMAN

Årets Venedigbiennal är oväntat härlig och intressant, men Sveriges bidrag är tristare än på länge. Nils Forsberg vill se krafttag mot förfallet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”I morgon är en annan dag”, hette Sveriges bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 1992. 

Det framfördes av en viss Christer Björkman, i dag schlagergeneral, och Niklas Strömstedt skrev musiken och en text med liknande kvaliteter som hans ”Sista morgonen” (minus starka scener om överkörda fåglar).

Det amerikanska bidraget till årets Venedigbiennal heter just ”Tomorrow is another day” och har absolut inget att göra med det svenska schlagerpekoralet.

Konstnären Mark Bradford har stöpt om den klassicistiska paviljongen (den påminner vagt om Vita huset) till en blandning av zombieapokalyps och afroamerikansk stolthet med hjälp av invasivt måleri och cool streetfilm. 

Det är en av paviljongerna som fastnar 2017.

86 nationer från hela världen

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på schlagerfestivalen, för beröringspunkterna mellan den och Venedigbiennalen, som med några undantag ägt rum sedan 1895, är inte helt gripna ur luften. 

Biennalen är visserligen inte begränsad till Europa (men är ESC det egentligen? Australien och Israel ligger inte där) utan här deltar 86 nationer från hela världen. Men det tävlas.

Kananginak Pootoogook, Utan titel, 2009.
Foto: THERESE BOHMAN

Den är populär (över en halv miljon besökare 2015). Det förekommer intriger. Det är ibland häpnadsväckande uselt (som Venezuelas paviljong i år, en hyllning till folkets och den revolutionära regeringens gemensamma utopi).



LÄS MER: Therese Bohman och Nils Forsberg talar med Lars Vilks: Samtidskonsten är oförarglig 



Vi återkommer till ländernas bidrag. Venedigbiennalens andra del, och den som verkligen undersöker vartåt det blåser i samtidskonsten, alternativt fläktar på i en önskad riktning, är den internationella huvudutställningen. 

 ledare för i år är Christine Macel, till vardags chefsintendent på Centre Pompidou i Paris. Hon har valt ut 120 konstnärer under det på papperet djupt menlösa temat ”Viva arte viva”. 

I praktiken visar det sig fungera bra, bättre än att låta någon idé om hur världen borde vara styra konsten.

Hippievibbarna är tunga

Det är visuellt, sinnligt och faktiskt ganska lättillgängligt utan att vara ytligt. Det är färgglatt, mycket textil och hippievibbarna är tunga. 

Många av konstnärerna är oprövade kort i sådana här sammanhang, de kommer inte ens från konstvärlden. Medelåldern kan vara den högsta någonsin.

Ernesto Neto har byggt en sorts tält och bjudit in ett urfolk från Amazonas att utföra mystiska ritualer som ska rädda oss stackare i den förtappade västvärlden, och Olafur Eliasson låter alldeles äkta asylsökande bygga lampor som han designat och säljer för 250 euro styck. 

Arbetskraften får betalt i mat och husrum.



LÄS MER: Nils Forsberg dissar den 54:e Venedigbiennalen 



Men så mycket mer av missriktat exotiserande än så blir det inte. Både inuitkonst och antropologiskt vinklade verk inrättar sig ovanligt sömlöst i den stora konstberättelsen. 

Sardisk folklore möter kosovoalbansk malmytologi och alltsammans är sinnesvidgande och rätt trevligt. 

Inte minst efter den svartvitt gravallvarliga diskursmanglingen på Documenta i Aten som öppnade förra månaden.

Tysk övervakning, straff och makt

Så hur ser det då ut i de nationella paviljongerna? Redan efter någon dag var det Tyskland som var snackisen. 

Anne Imhofs ombyggda paviljong, vaktad av stora hundar och med performance under ett glasgolv är stark. 

Det är övervakning, straff, makt och underordnande utan en enda Foucault-klyscha. Att den fick Guldlejonet förvånade ingen. 

Belgiens Dirk Braeckman är som en tolkning av Tindersticks sångkatalog i dunkelt disiga bilder, och både Grekland och Italien överraskar med iscensättningar av berättelser om vetenskapliga experiment mellan dröm, myt och verklighet.

In med Christer Björkman

Och Sverige? Till paviljongen som delas med Finland och Norge har Mats Stjernstedt valt ut, eller snarare kvoterat in, två konstnärer från varje land. 

Byggnaden är notoriskt svårjobbad (ett betongtak som sticker ut från en kulle ungefär, och några träd i mitten). Den här gången, utan vettig bärande idé, blir det värre än någonsin.



LÄS MER: Sara Berg ser Arkitekturbiennalen i Venedig och kritiserar Sverige 



Till nästa biennal föreslår jag en serie deltävlingar om vem som ska representera Norden. 

Det har prövats med framgång på andra håll. Alla ska nämligen inte alltid med, det räcker med de bästa. 

Christer Björkman kan kallas in som konsult. Kan Sverige och övriga nordiska länder vinna Melodifestivalen, vore det väl fan om vi inte kunde knipa ett par guldlejon det närmaste decenniet också.




KONST

57:e VENEDIGBIENNALEN

Viva arte viva

Till 26/11



Nils Forsberg är konstredaktör på Expressens kultursida.