Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lars Vilks: "Samtidskonsten är oförarglig"

Lars Vilks.Foto: TOMAS LEPRINCE
Olafur Eliassons "Green light – an artistic workshop" på Venedigbiennalen.Foto: SANDRO E E ZANZINGER

Venedigbiennalen är en av de viktigaste utställningarna för västerländsk samtidskonst.

Therese Bohman och Nils Forsberg tar hjälp av Lars Vilks för att ta tempen på årets upplaga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konstnären Lars Vilks har åkt till Venedigbiennalen regelbundet sedan 1980 för att kartlägga vart konsten är på väg. Expressens konstkritiker Therese Bohman och Nils Forsberg träffade honom för att höra om hans intryck i år.

Vilks: Biennalen representerar konstens läge just nu. Det är trevligt, brett, många nya namn – och oförargligt. 

Forsberg: Den politiska trenden har lagt sig lite grann, jämfört med för två år sedan?

Vilks: Ja, men den politiska tendensen behöver inte vara så otrevlig den heller. Även när man haft politiska inslag har de inte varit provocerande eller stört någon ordning. Konstnärerna styrs så hårt av curatorn, som ska se till att alla blir nöjda och därför klipper av alla taggiga blad som kan sticka fram. Förr var det inte så. 

Bohman: Är inte det är bra grej också? Det här är en biennal som kan tilltala fler människor än den förra upplagan.

Vilks: Jo, det är den positiva sidan av saken. Men vi kommer inte ifrån att biennalen är den yttersta signalen på var vi står just nu. Den är till för den avancerade konstvärlden. 

Bohman: Tycker du att konsten får stå i centrum?

Vilks: Jag brukar säga att konst inte kan vara mer än våld, grymhet och orättvisa. Och det har vi inte mycket av här. Sedan kan man ha andra uppfattningar om vad konsten ska sikta på. Vi har ju länge väntat på att det skulle hända något mer omfattande inom konsten, en ny tendens, en ny riktning. Att det går en så lång period som det gått nu utan att det händer något speciellt är väldigt ovanligt. 

Forsberg: Ja, det är 20 år sedan den socialkritiska tendensen kom.

Vilks: Man får kanske ändå ge en eloge till Okwui Enwezor och den mångkulturella, globaliserade konsten som kom ett par år in på 2000-talet. 

 

LÄS MER: Lars Vilks och Jihad Jane på Kungliga operan

 

Bohman: En annan snackis i år är Olafur Eliasson, som har en verkstad inne på biennalen där han låter flyktingar, asylsökande och andra frivilliga tillverka lampor som ser ut som diamanter, som sedan säljs. 

Vilks: Om man har en biennal får det inte bara bli estetik och lättsamhet. Så det är alldeles riktigt att reservera plats för en sådan symbolisk gest: Vi är medvetna om att det i vårt samhälle finns ett problem, och någonting kan vi göra åt det. 

Bohman: Har du hunnit titta på de nationella paviljongerna?.

Vilks: Ja, det är alltid en kamp mellan de stora länderna. USA har Mark Bradford, som är en gammal hjälte. Han är en rätt klassisk kollagemålare. Han har byggt installationer där han låter målningarna växa ut. Det slår England (med konstnären Phyllida Barlow, reds anm), som är en konstnär som brett ut sig monumental och ligger på gränsen till verklig bad taste. 

Bohman: Om du, som är upptagen av rankingar i konstvärlden, skulle få göra Nordens paviljong, vad skulle du göra då?

Vilks: Det krävs ett radikalt grepp. Vi får komma ihåg att Sverige inte har lyckats prestera någonting av internationell betydelse genom alla århundraden. Vi brukar ju försöka jaga ifatt de andra, och då blir man alltid andra eller tredje bäst.

 

Texten är en kortad och bearbetad version av ett livesänt samtal på Expressen Kulturs Facebooksida. Transkribering och bearbetning av Ida Ölmedal. Se hela samtalet här.

 

Vad är Venedigbiennalen?

Venedigbiennalen är en internationell konstutställning, som anordnas vartannat år. Den har avdelningar för bland annat film, konst och teater anses allmänt vara det viktigaste fönstret för västerländsk samtidskonst. Varje land har en paviljong – Sverige delar med Norge och Finland.