Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Konstvärlden är full av kindpussar och nepotism

Bild från när Nationalmuseum ställde ut på Konstakademien i samband med den stora renoveringen.
Foto: Robin Haldert / TT / TT NYHETSBYRÅN
Ashik Zaman är curator och chefredaktör för C-print.
Foto: Privat.
Jesper Strömbäck Eklund.
Foto: Ulf Sirborn

Ashik Zaman hävdar att konstkritiken präglas av en tystnadskultur.

Jesper Strömbäck Eklund fortsätter debatten, och tycker vi borde rikta blicken mot konstskolorna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. En av tidskriften C-prints grundare, Ashik Zaman, hävdar (Expressen 4/6) att ”konstnärer upplever sig vara munkavlade och sårbara när separationsgraderna mellan x och y är minimala” och menar att det råder en tystnadskultur på konstscenen. Någon fördjupad analys av dessa utsagor lyser däremot med sin frånvaro och gör argumentationen grumlig – det finns snarare något lite oengagerat över hela resonemanget. Hur står det till med intresset för unga konstnärers villkor på den stenhårda konstmarknad som råder där ute? Grumligare blir det när konstkritik reduceras till en fråga om den ”onda blicken på stan”. That’s it, eller? Både unga konstnärers villkor och konstkritikens behov av vitalisering kräver att tas på allvar. 

Tyvärr är denna bristande förmåga att söka svar bortom servettskisser ett symtom på större problem i konstvärlden som behöver diskuteras på riktigt. Zaman fångar det i texten genom sin facket-analogi: Vad är det alla ser men ingen vågar påtala? Att Mårten Castenfors sedan ett par månader tycks ha krattat för sin efterträdare i sann economista-anda är väl bara ett av hundra exempel på att det i konstvärlden fullkomligt gurglar av nepotism och poser. Kan vi inte försöka skapa en sund arbetsmiljö i stället? Zamans text befäster tyvärr bara denna bedrägliga kindpussarkultur när han reducerar den komplexa dynamik som råder mellan utövare och förmedlare i kulturvärlden till lösa skott. Ord som tystnadskultur och munkavel förlorar all sin omstörtande kraft när det skickas ut i form av en pressrelease från kejsarens HR-avdelning. Är det så svårt att verkligen peka på vart de större problemen ligger?

Vilken annan högskoleutbildning släpper i väg sina studenter utan att se till att de förstår villkoren för sitt framtida yrkesliv? Det är inget annat än ett stort svek.

Få, om ens någon, har en aning om hur de subtila mekanismer som leder fram till en utställning verkligen fungerar när de lämnar fem års högskolestudier bakom sig. Då ska vi ut på den fria marknaden och hoppas att någon upptäcker konsten. Vilken annan högskoleutbildning släpper i väg sina studenter utan att se till att de förstår villkoren för sitt framtida yrkesliv? Det är inget annat än ett stort svek. Att jag under min tid som konststudent aldrig diskuterade med mina professorer vad som händer efter examen är nu i efterhand ett enda stort enigma. När vi skulle ha en liten kurs i marknadsföring blev det i stället ramaskri om att vi styrdes för mycket. 

Hur ska man som ung konstnär introduceras till den här konstiga världen, egentligen? Ramar för det möjliga upprättas i de allra flesta fall av ett fåtal personer: curatorer, intendenter, gallerister, inköpare och mecenater. Det är helt enkelt där pengarna finns. Det här är inte en illa formulerad tanke utan faktum. Det står en rad personer på vägen som du måste förhålla dig till innan det går att möta publik, och om du inte förstår hur spelet fungerar är det bara att säga adjöss. Konsthögskolorna måste bli bättre på att integrera en helhetssyn på vad konstnärligt skapande har och kan ha för plats i samhället i dag och framför allt hur det tillgängliggörs. 

C-prints uttalat anti-kritiska förhållningssätt har bidragit till den timida förutsägbarhet som Zaman själv beskriver.

Genom vilka sker förmedlingen ut till omvärlden? Hur villkoras detta? Att utnyttja en konstnär är i dag föga svårt eftersom många helt saknar verktyg för att värdera sin konstnärliga verksamhet och kunskap. Det leder till att man ställer upp på nästan vad som helst, utan kontrakt, ofta utan betalning. Öppet mål för osunda relationer, helt enkelt.

Konstkritiken kan vara en del av hur detta förstås och problematiseras offentligt. Därför vi måste värna om en oberoende och vital konstkritik. Villkoren för den konstnärliga produktionen är precis lika central som slutprodukten och behöver förstås genom den kritiska blicken. Hur ska den annars förnya sig? C-prints uttalat anti-kritiska förhållningssätt bidrar till den timida förutsägbarhet som Zaman själv beskriver i texten eftersom det på sikt devalverar kritikens värde i relation till samtidskonsten. Då upphör den fördjupade dialog mellan publik och konstverk som riktigt bra kritik ombesörjer.

I längden gynnas inte fältet av mjukt, okritiskt hyllande eftersom det i sina sämsta stunder skriver fram ett antal likartade, ofrivilliga entreprenörer med förmågan att fånga samtidens ”problem” i estetiskt tilltalande objekt. Visst, för den enskilde konstnären kanske det leder till en grupputställning och sedan ytterligare en. Några uppslag i ett glossy magasin. Om du har tur plockas du upp av ett hippt galleri och gör en omtalad soloutställning - för att några år senare droppas eftersom du inte passar deras nya profil. Det har kommit nya direktiv från Kejsaren.  

Om man verkligen vill försöka höja konstkritikens status och ge plats åt relevant, djuplodande, analytisk och slow-cooked kritik av något så föränderligt och nödvändigt som samtidskonsten då borde man helt enkelt våga blotta sig. Hur formuleras egentligen intressant kritik? Inte genom att stryka medhårs i all fall.


Av Jesper Strömbäck Eklund

Jesper Strömbäck Eklund utexaminerades från Konstfack 2016 och har under flera år arbetat som projektledare inom konst och musik.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=85303&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.