Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Konstnärlig släktforskning är både rolig och sorglig

Petra Hultman, "Arbete i Hemmet", 2017 Foto: Petra Hultman
Knutte Wester, "Horungen", 2017 Foto: Knutte Wester
Handarbeten i färgkordinerade högar. "Petra Hultman, Examensarbete i konst, Arbete i textil, Mary Hultman, Arbete i trä, Hilding Hultman", 2017. Foto: Petra Hultman.
Foto: PRIVAT
Knutte Wester: "Horungen" 2017 Foto: Knutte Wester

Klassamhället kommer upp på väggen när några konstnärer utforskar sin släkt.

Hanna Johansson upplever både sorg och glädje på Göteborgs konsthall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. På Göteborgs konsthall ramas den nya utställningen "Innan vi glömmer" in av det gamla feministiska slagordet om att det personliga är politiskt. Fem konstnärer visar verk som bedriver ett slags konstnärlig släktforskning, där konstnärerna på ett sätt eller annat går i dialog med en äldre familjemedlem.

Ett av de både roligaste och sorgligaste verken på utställningen är Petra Hultmans "Examensarbete i konst – Arbete i textil, Mary Hultman – Arbete i trä, Hilding Hultman". Hilding Hultman, Petras farfar, fick sin första anställning som 15-åring, och när han 70 år senare inte längre hittar något betalt arbete börjar han massproducera nyckelskåp i garaget. Han kommer in och dricker kaffe som serveras av Petras farmor Mary liksom frukost, mellanmål samt middag före nyheterna på kvällen. 

Hildings rast är hennes arbete. 

När hon får en stund över sitter hon och stickar eller virkar eller syr. I barnbarnets verk har Marys handarbeten arrangerats i färgkoordinerade högar, Hildings nyckelskåp blir två väggar.

Alltid sysselsatt

Idag pratar man ofta om att gränsen mellan arbete och fritid har suddats ut, men den gränsen tycks ha varit i stort sett obefintlig för Petra Hultmans farföräldrar. Jag känner igen det från min egen släkts historia: stoltheten i att alltid vara sysselsatt, alltid göra rätt för sig, där det är av större vikt att händerna rör sig än att resultatet blir storslaget. Den sortens anspråk har varit förbehållna överklassen. 

 

 

Klassamhället är centralt också i Knutte Westers film och akvarellserie "Horungen". Horunge var vad hans farmor Hervor kallades – och kallade sig själv – som dotter till en ogift kvinna vid förra sekelskiftets början. Knutte Wester har iscensatt och avbildat hennes dramatiska barndom så som hon berättade om den för honom när han själv var barn.

Ville dränka sig

En särskilt hjärtskärande scen utspelar sig när Hervors mamma tar med henne till Hammarbysjön en vinter för att dränka sig. Men hon lyckas inte hitta den öppning i isen som hon tidigare har tittat ut. De överlever alltså, men det är inte ett lyckligt eller triumferande ögonblick. Westers blöta akvareller fångar den stora desperationen hos mor och dotter; den är omöjlig att värja sig mot.

 

 

Att bli konstnär kan vara ett svek, för det är att ställa sig på sidan av, att göra sig till tolk. Den spänningen vilar över "Innan vi glömmer" utan att riktigt uttalas. Det skulle kunna verka lite väl gulligt, eller lite väl navelskådande, att gräva i det egna arkivet på det här viset – men konsthallens curator Stina Edblom lyckats med att rota det personliga i just det politiska. 

 

KONST

Innan vi glömmer

Göteborgs konsthall

Till 13/1

 

Hanna Johansson är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!