Kolonialism var en del av deras konstnärskap

Ernst Ludwig Kirchner, ”Sitzende Frau mit Holzplastik” (Seated woman with wood sculpture), 1912.
Foto: Travis Fullerton © Virginia Museum of / SMK
Emil Nolde, ”Mann, Frau und Katze” (Man, woman and cat), 1912.
Foto: Fotowerkstatt Elke Walford und Dirk Dunkelber / Nolde Stiftung Seebüll/SMK
Magnus Florin.
Foto: OLLE SPORRONG

En aktuell konstutställning i Köpenhamn visar två stora expressionisters koppling till kolonialismen.

Magnus Florin ser i ”Kirchner og Nolde til diskussion” ett förebildligt sätt att hantera komplexa verks historia.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. ”Om ni vill skaka om folk kan ni pröva nåt annat än kön och rasism.” Det står nedskrivet på en lapp som jag läser vid utgången, en av många reaktioner uppsatta på väggen av folk som har sett utställningen ”Kirchner og Nolde til diskussion” som under sommaren visas på Statens museum for kunst i Köpenhamn. ”Bättre om ni lät konstverken få tala själva.”

Ernst Ludwig Kirchner (1880-1938) och Emil Nolde (1867-1956) är de stora namnen i den tyska expressionismen från förra seklets början. En ny skönhet, förut osedd, omålad. Kirchners vridna ansikten och Noldes frysande ryssar, nu på tusen vykort.

Statens museum for kunst låter ordet expressionism braka ihop med ett annat ord: kolonialism. Det smäller till.

Vilka var människorna, vars svarta nakna kroppar står modell? Vem gjorde dem, de snidade träfigurerna från Oceanien som syns i målningarna? Hur var det möjligt för Kirchner och Nolde att vara i samma rum som de kropparna och sakerna?

Emil Nolde, ”Tänzerin” (Dancer), 1913. Städel Museum © Nolde Stiftung Seebüll.
Foto: Städel Museum / SMK

Med följdfrågan: hur och varför är det möjligt i dag? Abstrakt: hur är det med primitivismen i modernismen? Konkret: hur ska man i dag visa en målning av föremål rövade av brittiska trupper vid förintandet av det gamla kungadömet i Benin?

På Kirchners målningar återkommer två modeller, de svarta artisterna Milli och Sam. I Dresden 1910 tar han ett berömt foto av dem. De är i ateljén, Sam naken frontalt, penisen dinglar, Milli i vänsterkant, hon hukar sig. Vilka var de? 

Sannolikt hittade Kirchner dem på någon av de kringresande cirkusarna, Schumann eller Sarrasani. Kanske uppträdde de i en av de etniska/exotiska shower som ingick i tidens nöjeskultur. Afrikaner, asiater och svarta amerikaner spelade ”naturfolk” i cirkustält och zoologiska trädgårdar.

Kirchner attraherades av sådana tillställningar, liksom av de etnografiska museer som ingick i byggandet av Tyskland som imperialmakt. Koloniernas tjänstemän ordnade frakten av ofantliga mängder objekt. Museet i Berlin, ett kaotiskt förråd, var både en vision av människans mångfald och en manifestation av skillnader: mellan kultur och natur, civilisation och vildhet. När Kirchner slussade in föremålen och kropparna i sin ateljé var det ett slags praktisk utopi, men också ett besittningstagande.

Ernst Ludwig Kirchner, ”Tanzende” (Dancing woman), 1911.
Foto: Collection Stedelijk Museum Amsterdam. / SMK

Nolde tecknade i åratal på de etnografiska museerna och sökte ”urmänniskan”, obefläckad av kultur. Som medresenär i den ”medicinsk-demografiska” expeditionen till Papua Nya Guinea klagade han över att folket inte var tillräckligt ursprungligt, besmittat av europeiska citat: hattar, byxor och parasoller. Men han plockade med sig skulpturer till sin samling, till sitt måleri.

Kolonialt våld och imperialistisk stöld finns bakom Noldes och Kirchners målningar. Utställningens bistra påstående är: det var en del av basen för deras konst.

Jag lämnar utställningen och kan sätta upp min lapp: Kirchner och Nolde har blivit mer intressanta för mig. Och verken får tala – brutalt ambivalenta.


Magnus Florin är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Lykttändaren. En Strindbergsstudie”.



Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.