I videon till The Knifes "Pass this on" (2003) mimar Rickard Engfors i blågrön Emilio Pucci-klänning och full makeup till sången i en föreningslokal med furupanel och hopplös inredning. Han utväxlar ögonkast med Olof Dreijer och snart börjar de dansa med varandra.
Det är sensualism och motsättningar, blickar laddade med ömsom begär, ömsom tvivel.
Både temat och estetiken påminner om det stora videoverk av Sonja Nilsson som nu visas på Färgfabriken. Två kvinnor förbereder sig för en utekväll. Man betraktar dem genom ett fönster, gestalterna projiceras som hologram i ett rum med 1970-talsrekvisita som känns lite tafflig och sorglig.
När första scenen är slut förflyttar man sig till ett annat fönster, där en grupp män i en bar dricker öl och beter sig som den bredbenta manlighetens värsta avarter; skrålande och berusade skämtar de om homosexualitet och att våldta barn.
Sedan möts de: en av männen, de två kvinnorna, i en gränd, där de slänger käft och kommer överens om att åka hem tillsammans. Det sluttande plan mot katastrof som hela kvällen antytt tippar över fullständigt, mot skräckfilmsslutet.
Nilssons obetitlade verk är uppbyggt kring klichéer: av manlighet, av kvinnlighet och av dialog som är hämtad från en amerikansk såpa. Det skulle fungera om något bröt det oförutsägbara, men så sker aldrig.
När filmen är slut har ingenting fått mig att ompröva en enda tanke eller känsla. Varje intryck av gott och ont, rätt och fel, som etablerades under de första minuterna är intakt.
