Kan homofobi kontras genom andra känslor?

RECENSION. Två motsatspar, privat/offentligt och natur/kultur – och gränslandet mellan eller överskridandet av dem – återkommer ofta i texterna till verken i Malmö Konstmuseums utställning ”(in)visible”, som varar året ut och även har anknytning till augusti månads World Pride. 

Det är inte konstigt, givet ämnet – olika queera identiteter har historiskt tvingats in i det privata (osynliga) och dömts som ”onaturliga”; och vad gäller trans finns ju just nu en enorm backlash där folk både till höger och vänster av (olikartade) ideologiska skäl förespråkar det ”naturgivet” kroppsliga framför möjligheter att förändra efter önskan. Samtidigt blir dessa linjer i utställningen lite av en baktyngd. Vid några tillfällen får jag seminarievibbar eller tycker att verk har skohornats in i utställningen. 

Några inslag är också lite av showcases eller kuttersmycken, kända och populära konstnärer som Barbro Bäckström, Anthony Gormley och Siri Derkert förgyller utställningen med sin närvaro. Visst, Derkerts Fogelstadgruppen kan väl i någon mening ses som en queer miljö och Gormleys omfamnande par gestaltar inte något särskilt kön, men förankringen är inte djup. En stjärna med mer självklar närvaro är Del LaGrace Volcano, vars verk ”De tre gracerna” är en vacker uppdatering av könsgestaltning där en grace kan ha mustaschskugga. 

Från en kvinna, en klassisk sångerska, kommer kommentaren att eftersom homofobi är något som handlar om känslor kan det vara en väg framåt att kontra dem genom att plantera andra känslor.

Men det finns även gott om visuellt tilltalande, känslomässigt starkt och tankeväckande material utöver de största affischnamnen. Sam Hultins ”I’m every lesbian” är en karta över Malmö som markerar olika platser av betydelse för stadens lesbiska befolkning, och en riktig ögonöppnare för en ovetande straight kvinna som jag. Den ackompanjeras av ett intalat material där olika personers individuella minnen och berättelser blir kommentarer till platserna. Från en kvinna, en klassisk sångerska, kommer kommentaren att eftersom homofobi är något som handlar om känslor kan det vara en väg framåt att kontra dem genom att plantera andra känslor. Det slår mig att flera av de starkaste verken på utställningen gör just det. 

Där finns Jesper Justs film ”Something to love”, där en äldre gråtande mans begär till en yngre man uppgraderas från något patetiskt till en känsloladdad film noir eller David Lynchsk resa i en underjordisk garagemiljö. Eller ”I’m continously crying tears of estrogen and tears of testosterone” där Zafira Vrba gör just det – tårar för alla transpersoner som förföljts och som lever eller levt ett liv med döden som ständig följeslagare. Här finns också Tore Hallas installation ”And going after strange flesh (their god is in their belly, and they glory in their shame, with minds set on earthly things)” där bilder av begär ställs vid sidan av en film som visar konstnärens sökande efter Sodoms ruiner, där fördömelsen och skammen kanske hade sin upprinnelse. 

Jag vill också nämna Malmökonstnären Elin Behrens ”Only u” (2011), en serie inspirerad av Amsterdams Red light district där små fotografiska målningar visar tomma miljöer, suggestiva bilder som för tankarna till vad som saknas mer än vad som visas. Slutligen rekommenderar jag också ett besök till Malmö Stadsarkiv, där en utlöpare till utställningen visar verk av Lena Mattsson och Matts Leiderstam. Trots mina kanske lite surmagade inledande kommentarer tycker jag ”(in)visible” ska ha en stor publik. 

Charlotte Wiberg är skribent på Expressens kultursida.

Avslöjaren som blev hackad

Han avslöjade Allra – men ratas av journalistpriserna. Patrick Siegbahn på Småspararguiden gästar Expressens mediepodd. Och Expressens Anna Friberg medverkar från OS i Tokyo. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.