KULTURDEBATT. En ande går genom Europa. I alla fall genom dess moderna museum. Den som följer samtidskonsten har inte kunnat undgå hur nyandlighet och magi intagit de stora institutionerna. I synnerhet verkar Moderna museet på Skeppsholmen ha blivit besatt. Under loppet av ett år har Jeppe Hein (nyandlig självhjälpsguru), Korakrit Arunanondchai (animism) och Hilma af Klint (antroposofi) visats där. När utställningen ”Monica Sjöö. Den stora kosmiska modern” öppnade häromveckan kan nyhedendom läggas till på listan.
Gemensamt för dessa utställningar är hur andligheten presenteras som en samtidskritik, i vissa fall som politiskt radikal. Om Monica Sjöös nyhedniska ekofeministiska konst sägs att den ”skissar konturerna av en annan möjlig framtid, där andlighet och politisk förändring kommer samman”. Anspråket är rätt i tiden. Den magiska konsten är visuellt visionär i kontrast till det senaste decenniets aktivistiska plakatkonst som många upplevt som torftig. Men kan den andliga konsten verkligen erbjuda reella politiska alternativ?
Theodor Adorno konstaterade i essän ”Teser mot ockultismen” (1947) att återkomsten av ockultism i samhället är en effekt av senkapitalismen snarare än en kritik av densamma. Det ockulta har för Adorno inte en kritisk potential utan innebär endast ”en tillbakabildning av medvetandet” i en värld som avförtrollats av modern varufetischism. Astrologi och medium blir en metod för att ge jaget mening i relation till tingen. Det ockulta kan framstå som vägen till en annan möjlig ordning, men det kan aldrig presentera alternativa system så mycket som att bekräfta att det nuvarande håller på att implodera.
Felslutet ligger i att framställa ockultism som en politisk motkraft till ett mätbart och kalkylerande system.
Adornos text ekar in i våra dagar. Som den uppmärksammade podden ”Kristallsjukan” från Spotify Dok visar har intresset för magiska kristaller och healing blivit en pseudovetenskaplig mångmiljonindustri som bygger på underbetalt arbete i globala syd. Vår senkapitalistiska arbetsexploaterande samtid tycks trivas prima med magi, medium och astrologi. Felslutet ligger i att framställa ockultism som en politisk motkraft till ett mätbart och kalkylerande system. Tvärtom verkar marknadskapitalismens enda bestående drag vara dess obegripliga irrationella riskbenägenhet vilket årets bankkriser och inflationsrusningar bekräftat.
Att ställa ut konstnärer som Korakrit Arunanondchai och Hilma af Klint (innan hennes ande blev en VR-sellout) ligger så klart i linje med institutioners intresse för att söka såväl nya som gamla konstnärskap bortom en västerländsk manlig kanon. Dock skorrar det när Moderna museets överintendent Gitte Ørskou i utställningskatalogen skriver att Monica Sjöös verk ter sig ”oerhört angelägna för nya generationer som delar Sjöös ideal och hållning”.
Likt kritiker har påpekat (DN 16/5) är konstnärens gudalika urkvinnor, typiska för 1970-talets särartsfeminism, problematiska för senare feministiska generationer där könet ses som en performativ konstruktion. De kosmiska bilderna visar också hur den magiska konsten ofta blir essentialistisk snarare än en transcenderande möjlighet. Monica Sjöö blir inte mindre historiskt intressant för det, men man kan fråga sig hur relevant hennes kosmiska politik är för unga i dag.
För när vi står inför akuta samhällsutmaningar, hur ska vi kunna övertala en Tidöregering att tro på en kosmisk urmoder när den inte ens erkänner grundläggande klimatfakta?
Det andliga vidrör en djup mänsklig erfarenhet, men när museerna uppmuntrar oss att söka politiska svar i kosmos är det nästan så att man börjar sakna den torra plakatkonstens slagord.
Av Otto Ruin
Otto Ruin är konstvetare och frilansskribent.