Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Joan Miró hör hemma på avbytarbänken

TYPISK. "Figur, fåglar" (1973) är bara ett expempel på de många trista verk från Mirós sena konstnärsskap. Foto: SUCCESSIÓ MIRÓ

Waldemarsuddes utställning av Joan Mirós sena konstverk borde aldrig ha visats. 

Nils Forsberg har sett en irrelevant samling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

JOAN MIRÓ

Vardagslivets poesi

Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm

Till 4 juni

Braque, Chagall, Léger, Matisse, Kandinsky... Namn så självklara, så etablerade, att ingen skulle komma på att ifrågasätta dem. Samtidigt – hur många skulle med brinnande entusiasm kunna förklara vad de egentligen säger oss i dag?

Det gäller en hel del konstnärer som slog igenom för så där hundra år sedan. 

De är kända för att de är kända. Kanske bröt de mot någon särskild konvention 1913? Eller var det 1921? 

Man får läsa på för att få veta. Några står ut lite extra, deras gärning tycks ännu vagare, deras relevans mer oklar. Som Joan Miró.

Miró är varken Dalí eller Ernst

Han räknas till surrealisterna men saknar svärtan hos Max Ernst eller Salvador Dalís flippade snusk och gränslöshet. Miró är mest slumpmässiga plumpar i svart med inslag av rött, blått och gult. En sorts poetisk version av barnets naivt oskyldiga undermedvetna? 

Tja. Ibland beskrivs de också som en protest mot Francos fascism. Jahapp. Rart dekorativa kan de vara, det kan jag i alla fall ge dem.

När Waldemarsudde nu visar den katalanske konstnären gör de dessutom en poäng av att det är den sene Miró man fokuserar på, inte den tidige som vanligen brukar uppmärksammas.

Nu finns det ju anledningar till att det inte heller är Hemingways sista romaner eller Rolling Stones 1990-tal som brukar framhållas som banbrytande och de verk som ställs ut visar mest hur det ser ut när en konstnär hittat språk och stil och varierar dem lite.

Affischen till fotbolls-VM får godkänt

Jag vet att man inte ska recensera det som inte är, men det här hade kunnat bli intressant om de av Mirós affischer som visas hade fått vara utgöra början i stället för slut på utställningen. 

Här finns ju en huvudkälla till grafiska formgivare som Josep Maria Trias och Javier Mariscal, hela La Movida-rörelsen och den spanska kreativitetsboomen efter Francos död 1975.

I det sammanhanget får Miró plötsligt liv och lätthet, hans affisch till Spanien-VM 1982 blir en skruvad frispark rätt i krysset. Hans konst däremot tror jag vi får bänka i åtminstone några decennier.

 

Nils Forsberg är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!