Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Japanernas nöd blev modets lag

Sovtäcke i bomull med flera indigoblå tyglager, från början på 1900-talet.
Foto: Ola Bergengren
Philip Warkander.
Foto: OLLE SPORRONG

Den japanska modetraditionen har i århundraden varit medveten om hållbarhet. 

Philip Warkander går på Östasiatiska museet och ser återbruk bli en berättelse. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur länge lever minnet av en människa kvar efter hennes död? Själva livet försvinner förstås i samma stund som det sista andetaget, men fortfarande kan de som känt henne tala om henne. När den sista som träffat henne går bort innebär det ett mer definitivt avslut. I den japanska traditionen boro – som enklast kan översättas med ”trastextilier” – anas ytterligare ett svar, grundad i tillvarons mer materiella dimensioner. 

Textilier var i det karga japanska landskapet en bristvara, både under den självvalda isoleringen under Edo-perioden (1603–1868) och efter, när textilhandeln successivt luckrades upp. I utställningen ”Boro – nödens konst” på Östasiatiska museet anas ett radikalt annorlunda sätt att förstå textiliers värde än vad dagens snabba konsumtionskultur erbjuder: Så länge en bit tyg är stor nog att omsluta en böna ska den bevaras. Därmed gick tygbitar i arv i generationer och de få klädesplagg en person ägde och bar var bokstavligt talat del av en brokig väv som sträckte sig långt tillbaka i tiden. Tydligast blir detta i bodoko- eller bodo-tygerna, lappade och lagade filtar, som breddes ut när en kvinna skulle föda och en ny generation välkomnas.

Kavaj från japanska modemärket Kuon gjord av gamla och lagade textilier, 2016
Foto: Ola Bergengren

Boro-traditionen förknippas ofta med begreppet mottanai, enklast översatt som uppmaningen ”slösa inte!”. Det system som boro var en del av präglades av fattigdom, brist och nöd. I dag betraktar vi snarare de nötta och (oftast) indigofärgade, lappade kläderna som ett slags avancerat konsthantverk. Möjligen kan man på så vis också betrakta boro som ett inlägg i den annars trötta debatten om hållbarhet, återvinning och återbruk. 

Utställningen, som rymmer cirka 100 föremål från slutet av 1800- och början av 1900-talet, består till största delen av en världsunik samling plagg, inlånade från Amuse Museum i Tokyo, vackert exponerade i montrar som inte tar fokus från objekten. Mode, gemenskap och svåra livsvillkor flätas här samman till en enhetlig och egensinnig berättelse.


MODE

Boro – nödens konst

Östasiatiska museet, Stockholm

Till 9/1 2022


Philip Warkander är fil doktor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=81988&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.