Jag förstår att folk blev till sig av nakenheten

RECENSION. I Monica Sjöös målningar är kvinnan nästan alltid närvarande: en face, i klara färger, som hämtade från en esoterisk programförklaring. Vilket de i och för sig ibland är. För när Moderna museet i samarbete med Modern art Oxford vill återlansera denna aktivistiska solitär, är det med ett slags helhetsgrepp på hennes konstnärliga credo, komplett med ett fylligt publikt program under utställningstiden.

Därför samsas nygjorda banderoller av Fridays for future bredvid Monica Sjöös egna banderoller med gudinnemotiv, som i katalogen kan ses användas vid diverse protester och aktioner. Här ska Sjöös egen konstsyn lanseras, den som inbegrep gudinnetro och andlighet lika mycket som feminism och konkret politik.

Och nog lyckas man förmedla Sjöö i ett större sammanhang, trots den relativt begränsade utställningsytan. Det autodidakta konstnärsbarnet Sjöös väg från Härnösand till Stockholm och sedan stora vida världen berättas på vägg och i katalog, hur hennes vuxenliv i Storbritannien och intresset för forntida kulturer kom att prägla hennes konstnärskap och liv. Däremot fokuserar utställning och katalog så stort på andligheten att det närmast uppstår en beröringsskräck för den antirasism och lesbianism Sjöö aktivt förhåller sig till i sitt konstnärskap. Det är synd.

Verket kom att väcka ramaskri och anklagades för hädelse.

Utställningen tar avstamp i Sjöös tidiga måleri från slutet av 1960-talet. Det är där vi hittar alla kvinnoansikten. Det är också där vi hittar Sjöös mest kända och kontroversiella verk: de som avbildar födslar, som ”God giving birth” från 1968. Verket kom att väcka ramaskri och anklagades för hädelse. När man ser hur den halvt svarta, halvt vita kvinnan i aktiv förlossning beskrivs som en gud är det inte alltför svårt att förstå att det kunde hetta till för åskådaren.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Senare ska denna gudinnekult allt tydligare inkorporeras i konstnärskapet, och collageaktiga porträttmålningar ge vika för mer komplicerade andliga verk med titlar som ”Urmödrarna vid Avebury”. Här är färgbehandlingen ljusare, mer flippad, den symboliska nivån djupare. Här hittas också några av utställningens vackraste verk, de som föreställer Sjöös sorgeprocess efter att två av hennes tre söner hastigt omkommit. 

Moderna museet är mån om att beskriva Sjöös konstnärskap som tidlöst, men det är en beskrivning som är svår att gå med på när man betraktar de lite grova, nästan arkaiska ansiktena, alla symboliserade samma slags kvinna, samma slags bakgrund: Så typiska för 1960-talets protestkonst där förtryckta kvinnor i alla länder skulle förena sig. Just att de är så tydligt förankrade i sin tid är en del av behållningen. 

Och om man hoppas att Monica Sjöö ska inspirera en ny generation konstnärer och tänkare så är det inte estetiskt.

Snarast är det väl de teman Sjöö behandlar som framträder med förnyad aktualitet: aborträtt, rasism, miljöförstörelse, upprustning och imperialism. Patriarkatets förgiftande inverkan på världen.

Och om man hoppas att Monica Sjöö ska inspirera en ny generation konstnärer och tänkare så är det inte estetiskt. Det är i den obändiga kampen, förmågan att förena konst och politik, att inte anpassa sig – vare sig till patriarkatet eller konstvärldens föränderliga estetiska nycker.

Valerie Kyeyune Backström är författare och kritiker på Expressens kultursida.