Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ilskan mot hemskola säger något trist om Sverige

Una Hunderi, ur "Born free", 2019. Bilden är beskuren.Foto: Una Hunderi
Una Hunderi, ur "Born free", 2019. Bilden är beskuren.Foto: Una Hunderi
Anna BjörklundFoto: David Möller.

Fotografen Una Hunderi dokumenterar hemskolningens vardag.

Anna Björklund uppvärderar en livsstil som feminister kallat halv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Vad ska man göra hemma, egentligen? hör jag folk sucka. Dricka vin bara för att, se om en tv-serie eller försöka efterlikna det gamla livet i en stel videochat? Inget känns riktigt meningsfullt, för allt intressant finns ju där ute. Det spännande, det sexiga och det viktiga är inte i hemmet och har inte varit det på hundra år.

Hela 1900-talet handlade om att flytta saker från hemmet och ut. Det som tidigare var en produktionsenhet, där man arbetade och tillverkade det mesta man behövde, är nu mer som en laddningsstation inför det som är där ute, det riktiga livet.

Innan det fick ett abrupt slut i vårvintras var att gå på möte något man skröt om, och att vara full på krogen en chans att bli fotograferad och omtalad. När jag var tonåring och läste tidiga sociala medier handlade allt om människor som var ”på språng”, hoppande mellan olika sociala sammanhang, med hemmet och familjen som allra sista anhalt.

Stanna hemma är ju något man bara gör om man är sjuk eller deprimerad.

Vi som varit hemma mycket är därför en misstänkt grupp. Losers, latmaskar, bidragstagare eller något annat statusbefriat. Stanna hemma är ju något man bara gör om man är sjuk eller deprimerad, om man inte bantat klart, om det är något fel på en.

I HBO-serien ”Mrs. America”, om kvinnokampen – och kampen kvinnor emellan – i USA på 1970-talet, handlar skillnaderna om just hemma och inte. Gloria Steinem och de andra feministikonerna i New York är singlar, queera, barnlösa, festande och självklart aldrig hemma. De kallar hemmafruars liv för ett ”half-life”, för de missar ju att supa med Andy Warhol och att äta hämtmat vid sitt skrivbord. Den snabba, fomo-styrda, tillväxtskapande halvan av livet blev den som alla ville ha.

För de här familjerna är hemmet inte ett baginbox-fyllt väntrum.

Nästan alla. Konstprojektet ”Born free” av den norska fotografen Una Hunderi är en dokumentation av vardagen hos familjer med hemskolade barn. Där har de vuxna inte låtit sig lockas av tanken på aw med bästaste jobbgänget, utan lagt tid på det som de flesta föräldrar påstår vara det viktigaste. 

Projektet känns märkligt aktuellt. För de här familjerna är hemmet inte ett bag in box-fyllt väntrum, utan en plats där saker händer. Deras tillvaro är inte ett resultat av myndighetsbeslut eller sociala krav, utan av medveten reflektion.

Det besjälade hemmet är möjligt.

Trots Gloria Steinem undervisas två miljoner amerikanska barn fortfarande i hemmet och i flera europeiska länder är hemskolning en grundlagsskyddad rättighet. I Sverige råder däremot totalförbud, bara idén om hemskola gör de flesta här antingen förbannade eller fulla i skratt. För den påminner om någonting som alla egentligen vet: Att det besjälade hemmet är möjligt. 

För att leva mer än ett halvt liv krävs varken institutionellt tvång eller ens positiva tillväxtsiffror, utan relationer och prioriteringar.

 

Av Anna Björklund

Anna Björklund är frilansskribent.