Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I hela världen korrumperas konsten av blodspengar

”Slippers and wire” (2009) av Hassan Sharif. Under hösten förra året ställdes den ut på Malmö konsthall.Foto: Sharjah Art Foundation

Sedan en prinsessa från Förenade Arabemiraten anlitades som kurator av Malmö konsthall i höstas har en debatt om ”artwashing” pågått. 

Valerie Kyeyune Backström ser en världsomspännande trend – som börjar möta motstånd. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Nyligen skrev Anders Rydell om Malmö konsthalls samarbete med en prinsessa av Förenade Arabemiraten och debatten som väckts kring detta (SvD-7/4), först initierad av Martin Schibli i Sydsvenskan (25/3). Att konsten alltid har fungerat som ett sätt för både företag och envåldshärskare att manifestera makt eller förfining har Rydell förstås helt rätt i. 

Men de senaste åren har det synts en ny typ av motrörelser. Nu initieras protesterna inte bara av aktivistgrupper, utan av konstnärerna själva.  

2018 marscherade ett tjugotal konstnärer genom London för att ta tillbaka sina verk från en utställning på Design museum. Detta efter att museet hyrt ut sina lokaler till Leonardo, ett av världens största företag inom försvarsindustrin. Resten av utställningsperioden hängde en tredjedel av väggarna tomma.

Men de senaste årens tendens pekar mot en möjlig utveckling.

I både Storbritannien och USA hörs protester mot kolonialism, bristande representation och problematiska sponsorer. Fotografen Nan Goldins organisation P.A.I.N. har lyckats få såväl Louvren som Tate och National Portrait Gallery att bryta sina sponsoravtal med Sackler-familjen, ägare till läkemedelsimperiet bakom Oxycontin, det läkemedel som bär störst skuld i den amerikanska opiodkrisen. 

Och 2018 inleddes en aktion av Decolonize this place (DTP) mot Whitneymuseet och framför allt dess styrelseordförande Warren Kanders. Kanders är vd för Safariland, företaget som tillverkade tårgasen som användes mot flyktingar vid den mexikansk-amerikanska gränsen. Konflikten fick sin upplösning i samband med förra årets Whitneybiennal, där bland andra Sverigeaktuella Michael Rakowitz och Forensic architecture drog tillbaka sin medverkan. Till slut blev motståndet så massivt att Kanders valde att avgå.

Detta skulle knappast ha skett om inte konstnärerna själva engagerat sig, både genom aktioner och genom att dra tillbaka sina verk. Det är först när det blir kostsammare att ta emot än att avstå som institutioner tackar nej till blodspengar. 

Man kan väl få drömma?

I sitt försvar för samarbetet med Sharjah foundation berättar Malmös konsthallschef att inga pengar varit inblandade. Man får anta att utbytet i sig erbjudit något värdefullare än vad rena pengar kan köpa. Just den aspekten, långt svårare att göra upp med än vad det är att förbjuda enskilda sponsorer, kommer att fortsätta att gäcka konstvärlden. 

Men de senaste årens tendens pekar mot en möjlig utveckling. Kanske kan den kupp som gjordes i samband med den senaste utdelningen av det prestigefulla brittiska Turnerpriset, där de fyra nominerande ville bli sedda som ett kollektiv och (med juryns välsignelse) valde att dela på priset, fungera som en ledstjärna för en kommande tid. 

Man kan väl få drömma?

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

 

 

Alla pedagoger på förskolan var fascister

 

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med dramatikern och författaren Martina Montelius på videolänk, om skådespelare som äter upp vinglas, munnens koppling till anus och om hemska minnen från förskolan.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Aase Berg. Se det avsnittet nedan.