Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I dag säljs delar av Fredrik Roos samling

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Fredrik Roos samling

- Fredrik Roos levde 19501991 och var de sista åren bosatt i Schweiz.

- Efter hans död drog en lång arvstvist igång och samlingen på 1500 verk tillföll slutligen familjen Roos.

- Stora delar såldes för att täcka upp dödsboets skulder.

- Cirka 300 nordiska verk av drygt 80 konstnärer donerades till en stiftelse och har sen 1992 funnits på Rooseum.

- Utropspriset ligger idag på ungefär 10 miljoner kronor.

- Intäkterna ska gå till en stipendiefond för främjandet av ung svensk konst.

Den 17 augusti

1991 publicerar Expressen ett skandaldokument undertecknat med en darrig handstil. Testamentet som den skånske yuppien Fredrik "Figge" Roos skrev innan han gick bort i aids några månader tidigare, vittnade inte bara om en döende dandy, en glassig livsstil och ett omstritt arv. Utan framför allt om eran då kulturellt kapital kostade sidenskjortan och samtidskonst blev hårdvaluta kring Stureplan. Att Fredrik Roos chockade tjocka skånesläkten och gav bort hela förmögenheten till sin 27-åriga pojkvän Pierre, ägare till boutiquen Les Enfants Gâtés eller "de bortskämda barnen", kan väl också ses som tidstypiskt. Fredrik Roos

På listan

över överklassonens tillgångar fanns statusprylar som en italiensk lyxjacht, en Ferrari Testarossa, våningen vid snobbiga Place de Vosges i Paris, vinkällaren på Rådmansgatan i Stockholm och två antika ryska stolar, samt hundratals miljoner kronor omsatta i aktier, fastigheter och fordringar. Och så konsten. "Den är ovärderlig" sa Moderna museet-chefen Lars Nittve upprört och kallade utförsäljningen av bratsamlingen "brutal", när det tidigt i våras blev klart att de sista av finansfjollans 80-talstavlor skulle prånglas till högstbjudande. Inget kunde vara mer felaktigt. Ingen visste bättre än Fredrik Roos att konst alltid har en prislapp.

Det sägs att konstbubblan

började växa i Sverige efter att Abba-Benny pungat ut med en rekordsumma för Zorns "Reflexer" 1980. Till ljudet av rasslande faxapparater, dunkande auktionsklubbor och smällande champagnekorkar skulle hysteriska börshajar trissa upp konstmarknaden till vansinnesnivåer under det kommande decenniet. Bankdirektörerna bunkrade alltså inte bonusar utan Bruno Liljefors älgbilder. Stekarna diskuterade postmoderna pärlor snarare än Paris Hilton medan Figge och Noppe gick igång på nolltaxerad nyexpressionism. "Jag har inget speciellt mål, utom att jag vill äga tavlor", sa businessmannen Carl-Eric Björkegren som satt på en konstskatt värd en halv miljard när han intervjuades av Expressens Cecilia Hagen 1990.

Finansbolagen lockade

med slogans som "Vid köp av högkvalitativ konst vidgar vi dina ramar" och lånade höga på högkonjunktur ut ofantliga belopp till guldbyxeklädda penningpojkar. Och i tidningarna kunde svenska folket se de avslöjande bilderna från "landets hemligaste lager" i ett industriområde utanför Stockholm där tre rika klipparkungar gömde svindyra verk i långa rader bakom lås och galler. Fredrik Roos var en av dem som inte fick plats med alla sina Max Book-målningar hemma på väggen.

Det är ärligt

talat ingen märkvärdig samling som ska splittras på Auktionsverket idag. Isländsk buskis, råful finsk naturmystik och nån gammal pastellig pinsamhet som Ernst Billgren själv för länge sen skulle ha stoppat undan i garderoben. Det är ärligt talat en samling som känns lika spirituell som en aktieportfölj dan efter börskraschen. Ändå odlas myten om den store mecenaten Roos som hjälten med ett genuint, passionerat och exceptionellt estetiskt sinne, ivrigare än någonsin. I auktionskatalogen kan man till exempel läsa att näringslivshöjdarens främsta drivkraft var "kärleken till konsten" för att citera Liljevalchs förre chef Bo Nilsson - som likt Lars Nittve började sin karriär på konsthallen Rooseum i Malmö, äremonumentet den ränterusiga direktör Roos lät resa över sig själv. Som om konst bara får tillhöra dem som har hjärtat på rätt ställe och själva storkovan är förbjuden att nämna i sammanhanget. Som om det vore en slump att Fredrik Roos helst plåtades poserande framför sin älskade Nils Dardel-målning "Den döende dandyn", själva symbolen för yuppiemännens plånboksdekadens. "Jag har så svårt att slita mig från dandyn", sa han strax innan den skrupelfritt såldes med brutalvinst till nån utblottad fastighetstorsk och sjönk som en sten i värde med miljoner. Som om det inte, nu som då, bara handlar om att vilja köpa det som inte kan köpas för pengar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!