Hon var så färdig redan från början

”Maria med stock”, 1991. Tuija Lindström förtjänar ett större sammanhang
Foto: TUIJA LINDSTRÖM/KULTURHUSET STADSTEATERN
Valerie Kyeune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Kulturhuset Stadsteatern visar upp storheten i Tuija Lindströms foton. 

Valerie Kyeyune Backström önskar att de togs på större allvar. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För många är hon kanske mest känd för omslaget till Monika Fagerholms ”Den amerikanska flickan”. Den vackra kvinnan i profil, med mjuka konturer, återfinns så klart i Kulturhusets utställning, liksom ett flertal andra kända porträtt. Som det på en ung Jonas Gardell, där konturerna är så softa att de nästan framstår som duniga: som en dununge tittar han in i kameran. 

När Tuija Lindström avled 2017 hade hon hunnit förändra svensk fotokonst i grunden, samt innehaft en av dess tyngsta maktpositioner. Som den första kvinnliga professorn i fotografi på nuvarande HDK Valand styrde hon utbildningen från det grabbigt betonade socialrealistiska till ett mer subjektivt och konstnärligt bildspråk.

Genombrottet fick hon med ”Kvinnorna vid Tjursjön”, en svit fotografier av kvinnor som flyter i vattnet som prerafaeliter, parade med lika många bilder av strykjärn, ibland täckta av blod. Här återfinns också det ackompanjerade videoverket med samma titel.

”Rött strykjärn”, 1991.
Foto: TUIJA LINDSTRÖM/KULTURHUSET STADSTEATERN

Intressant är att se hur Lindström redan från början framstår som så färdig. Hennes fotografiska stil ter sig från utställningens tidigaste verk helgjuten. Visst börjar hon experimentera, och de sista verken skiljer sig en del i sitt bildspråk: detaljerade, vackra inskanningar av köttätande växter, jämte en vägg där desamma hänger torkade, i samma unisona bruna förmultningsfärg. Bitar av tejp håller upp dem. Tejpen ser ut som små stygn. 

Men leken med skuggan och ljuset, med livets ljusa och mörka sidor, att det hela tiden måste finnas ett hot som bryter av skönheten, att det hela tiden måste finnas skönhet även i det våldsamma, det hade hon med sig från början. Återkommer gör också mammorna, nästan heliga framstår de, ljusa som änglar. Lindström beskrev dem själv som ett sätt att kompensera – för sin egen uppväxt, stundtals på barnhem.

Leken avspeglas fint i utställningsrummets utformning, kurerad av Maria Patomella. Vi kliver in i dunkla rum, i vidöppna salar, vi särar på gardiner tunna som flor. Men i den mån utställningen visar Lindströms storhet görs det av fotografierna själva. Bildtexterna är få, och i den tunna katalogens två korta texter upprepas samma resonemang, ordagrant. Det är undermåligt, och torftigt för alla som vill veta mer.

”Pia”, 1982. Fotografiet prydde också omslaget till Monika Fagerholms roman ”Den amerikanska flickan”.
Foto: TUIJA LINDSTRÖM/KULTURHUSET STADSTEATERN

Om DN:s konstkritiker Sebastian Johans önskade en mer övergripande genomlysning efter utställningen på Bror Hjorts hus häromåret måste jag besviket konstatera att den uppgiften kvarstår.  

I detta visas ironiskt nog könsmaktsordningen: alla pratar om Tuija Lindströms betydelse men ingen har energi nog att själv dokumentera den, att faktiskt fatta pennan. Så länge gör man gott i att lyssna på P1 Kulturs dokumentär som sällskap.


KONST

TUIJA LINDSTRÖM

Valokuva - det egna språket

Kulturhuset, Stockholm

Till 28/8


Valerie Kyeyune Backström är författare, kritiker och krönikör på Expressens kultursida.

Månens sällskap: Evighetsportalen

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/evighetsportalen-122776/light?platform=podplay

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om hemkomst eller alienation i Jerusalem och Rom. Om att fästa blicken och våga fullfölja sitt uppdrag.