Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon tog pappans skrot sorterade och ställde ut

DEAD MATTER MOVES, 2019Foto: Paula Court
Lars-Erik Hjertström LappalainenFoto: Privat.
Éva MagFoto: Jean-Baptiste Béranger.
Ur ”Det finns en plan för det här".Foto: JEAN-BAPTISTE BERANGER
Installationsvy från ”Det finns en plan för det här”.Foto: JEAN-BAPTISTE BERANGER

Konstnären Éva Mag har skapat en sorts hjärtlös ordning av sin pappas skrot.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen tycker att det är rörande och tankeväckande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att fylla Bonniers konsthall med skrot och prylar som ligger runt pappas hus, för att sedan ägna utställningsperioden åt att sortera dem, lät för mig som en torr idé. Men Éva Mag har i sin första stora soloutställning gjort den till någonting enormt rörande, engagerande och tankeväckande.

Skräpiga tomter av den här typen är fascinerande att titta på eftersom grejerna vittnar om ägarens liv, smak, visioner och förmåga att se möjligheter: att laga eller bygga om sina saker, sälja dem som reservdelar eller som metall.

Och hon skrider till verket med samma tysta våld som jag när jag argt röjer upp i ungarnas rum.

Éva Mag såg mest bara skräp på sin pappas tomt, skräp som hon ville städa bort eller åtminstone sortera. Helt i onödan, enligt pappan, eftersom det redan finns en ordning. Trots det låter han henne göra det. Det är en gest av ömhet. Och hon skrider till verket med samma tysta våld som jag när jag argt röjer upp i ungarnas rum. Känslan när man tittar på utställningen, där varningstrianglar är samlade för sig, hockeyklubbor för sig, kompressorer för sig, är en helt annan än inför en skrotsamlartomt.

Ordningen på konsthallen är hjärtlös, tingen helt döda, reducerade till material eller funktion. Det är märkvärdigt sorgligt. Men med en glimt i ögat har Mag sorterat rullatorer och bordsben tillsammans, vilket också anspelar på hennes mest kända verk, de människostora tygdockorna fyllda med lera som har sådana problem att stå. Sådana dockor ligger också uttorkade likt dött material i utställningen. Konstnären och pappans livsinnehåll möts där, som meningslöst material.

Det är ett ordnande för ordnandets skull.

Våldsamheten understryks av att Éva Mag inte har haft någon tanke bakom sitt sorterande. Vilken ordning som helst tycks vara att föredra framför pappans. Det öppnar för psykoanalytiska tolkningar, men här finns också en öppning mot samhället: Det är en av konsthallens anställda som genomför Mags pocesskonst, och sitter och sorterar sakerna efter eget tycke i ett ändamålslöst arbete. Det är ett ordnande för ordnandets skull. Tankarna går till Fas 3, detta monument över politiskt förakt för människoliv. Här tar också arbetsaspekten över i utställningen.

En film visar ett veckolångt performance Mag gjort med dansare, som helt enkelt fått tillverka hennes dockor för att sedan flytta runt dem och ligga under dem. Som ett konstnärligt arbetsläger fyllt av mödosamma moment. Man inser att hon gör någonting analogt till pappans utnyttjande av andras produktion i varuekonomin; hon utnyttjar andras arbete i tjänsteekonomin. Ingen kommer undan systemet, som konsten här belyser genom att upprepa. Det är fruktansvärt sorgligt och ofattbart bra.

 

Konst

ÉVA MAG

Det finns en plan för det här

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 14/6

Lars-Erik Hjertström Lappalainen är kritiker och redaktör för konstmagasinet tsnok.se.