Hon rörde sig från Paris societet till flyktingläger

RECENSION. Jag vill minnas att Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” börjar med en reflektion över hur vi hanterar de döda: hur de täcks över och transporteras i särskilda kulvertar, för att vi inte står ut med att se dem. Men att skyla den döda kan även tolkas som en gest av respekt. Det är inte bara de levande som ska slippa se utan också den döda som ska skyddas från att bli sedd, från att göras till monster – latinets monstrare betyder något som ska visas upp.

Minnet kommer över mig inför Dora Kallmus fotografi av ett kluvet kalvhuvud. De två halvorna är lagda nos mot nos. Det ser ut att vara två döda kalvar men är alltså bara en, placerad ansikte mot ansikte med sig själv, ensam med sig själv, gjord till sitt eget tomma sällskap.

Dora Kallmus så kallade slakthusserie tog form mellan 1949 och 1957. Vid första anblick är kontrasten stor mellan dessa bilder från slakterier och de porträtt från Wiens och Paris societet som hon ägnade första halvan av sin karriär åt under artistnamnet Madame d’Ora. Mellan vackra människor i dyrbara kläder och staplar av klövar och flådda kranier, liksom mellan de självsäkert poserande konstnärerna och de flyktingar som Kallmus mötte efter krigsslutet 1945, när hon, sannolikt på beställning av FN, dokumenterade livet i olika flyktingläger. 

Samtidigt hålls bilderna samman. Det är samma fokus på form och komposition: hur hon betonar det skulpturala i en hatt, hur hon urskiljer grenverket av blodkärl i en urtagen magsäck. Det är samma blick. På så vis är utställningen en påminnelse om vad en blick i världen verkligen kan vara, och att dikotomier som yta eller djup, lättsinne eller allvar är tankefigurer, invanda spår som man kan röra sig bort ifrån.

Kan man ge någon röst med sin blick, eller är allt bara användande?

Det finns dock en skillnad mellan den som vet sig fotograferas och den döda rest som inte kan vara medveten om att någon använder den, mellan att möta en människa som man vill skapa en bild tillsammans med och att ensam hantera en värnlös, nyss levande materia. Vart och ett av dessa fotografier låter sig genom Dora Kallmus biografi knytas till berättelsen om den privilegierade, självutnämnda fotopionjär som från att ha fokuserat på de rika och vackra tvingas fly för sitt liv i samband med nazisternas maktövertagande i Paris, varvid hennes uttryck radikalt förändras.

Märkvärdigast är ändå hur bilderna öppnar sig mot så många av fotokonstens stora teman. Vad gör kamerans närvaro med den som poserar? Vad är det att döda och äta ett djur? Att fotografera en död kropp? Eller en familj som har förlorat sitt hem? Ska man motstå driften att skapa skönhet, när skönhet likt få andra kvaliteter tycks vara garanten för eftervärldens intresse och omsorg? Kan man ge någon röst med sin blick, eller är allt bara användande?

Av Linnea Axelsson

Linnea Axelsson är poet och författare. Hennes senaste bok ”Ædnan” belönades med Augustpriset.

Lägg ut: ”Putin inifrån”

PODCAST. Rysslandskorren Anna-Lena Laurén om vad som händer och kan hända i Ryssland. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar Ulf Lundells SVT-kritik. Christian Holmén berättar om en historisk bevakning för de utsända i Ukraina.