Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon ger sig hän till det som är vackert

Annika Ekdahl, Definitely Gold, 2008. Bild beskuren.Foto: Åke Nilsson
Hanna Johansson är kritiker på Expressens kultursida.Foto: PRIVAT

Hanna Johansson ser Annika Ekdahls vävar på Waldemarsudde och funderar över kitsch och skönhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. När jag var 15 hade jag ett halsband, jag hade fått det i födelsedagspresent. Det var en amulett i något tungt men billigt material, en sirlig ram med en ros längst upp, inuti en liten bild av en hjort. 

Under något år var detta det absolut finaste jag visste. Jag tror inte att jag förstod att amuletten var avsiktligt kitschig. Jag förstod det garanterat inte när jag växte ur halsbandet, för då kändes det genast pinsamt hur mycket jag hade tyckt om det. Det stod klart för mig att detta smycke inte var god smak, att det var med ett barns trevande och osofistikerade skönhetssinne jag hade älskat det så hett.

Om gobelängen ”Definitely gold” från 2008, ett av verken på Waldemarsuddes utställning Vävda bildvärldar, säger textilkonstnären Annika Ekdahl att hon ville ge sig hän till det som är vackert. Där är rådjur, enhörningar, rosor, guldtråd. Motiv som hämtade ur ett bokmärkesalbum eller mitt tonårssmyckeskrin. 

Men det finns någonting kärvt som rör till i gulligheten – vävtekniken som kräver noggranna förberedelser och hårt arbete, den anspråksfulla storleken. Annika Ekdahls vävar är enorma, ”Definitely Gold” tre gånger tre meter.

Det här kärva, det hisnande fysiska, verkar omöjligt att översätta i ett fotografi. När jag såg verket i beskuren form i pressmejlet från Waldemarsudde var min första tanke att det såg lite tacky ut, som omslaget till ett gammalt videoband, som "Indiana Jones".

Och helt långsökt är det inte, för Annika Ekdahl tycks genom sitt konstnärskap balansera på gränsen till det som är rätt, det som är god smak. Lärarna på Högskolan för design och konsthantverk var inte helt nöjda när hon bestämde sig för att göra sitt examensarbete i senmedeltida gobelängteknik. Men hon stod på sig, vävde en serie halvabstrakta vävar om en påhittad prins i mörkröda färger, en illusion av kladdigt måleri.

 

Annika Ekdahl, Road Movie (verdure): Visiting Mon, 2010. Foto: Hans Thorwid/Nationalmuseum 2011

 

Med tiden har hon arbetat mer föreställande. Verket ”Road movie (verdure): Visiting mom” från 2010 är en verdure, historiskt det man kallar en gobeläng med skogsmotiv. I Ekdahls version är det en gestaltning av både ett inre och ett yttre landskap, fragment och fotografier från en bilresa efter moderns död som bildar en drömsk helhet. 

 

Annika Ekdahl, Follow Me – Shine, 2015. Foto: Trond A. Isaksen/KORO

 

”Follow me – shine” från 2015 verkar skildra en typisk familjescen med människor som sitter vid pianot eller läsfåtöljen. Men främmande inslag sipprar in i form av verkliga eller övernaturliga djur och en malplacerad flygplatsarbetare med reflexväst. 

Bildvärldarna myllrar och känns upproriskt omoderna. Inte kitsch, inga ironiska reservationer. Bara total hängivelse till fantasins värld.

 

KONST

ANNIKA EKDAHL

Vävda bildvärldar

Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm

Till 11/2

 

Hanna Johansson är kritiker på Expressens kultursida.