RECENSION. Den australiska konstnären Patricia Piccinini fick sitt europeiska genombrott på Venedigbiennalen 2003, där hennes verk ”The young family” visades: en skulpturgrupp där en varelse någonstans mellan människa, gris och gorilla diar tre kultingar med ett utmattat men lycksaligt ansiktsuttryck. I sitt konstnärskap har Piccinini genomgående intresserat sig för sådana gränsvarelser, för relationerna mellan människa och natur, natur och teknik, där hennes hyperrealistiska skulpturer, skapade av ett stort team av hantverkare och samarbetspartners, blir ett slags förslag på hur ett liv skulle kunna se ut.
Det är en gammal känsla, barnslig och berusande, som den jag brukade hysa inför den sovande dinosaurien.
Själv har jag hittills bara sett Piccininis verk på bild; då har de aldrig intresserat mig särskilt mycket. Kanske för att skulpturernas extrema detaljrikedom går förlorad i återgivningen. Kanske också på grund av en viss olust inför vad jag upplevt som ett ganska sentimentalt förhållningssätt till genmodifiering och till framtiden, något som reflekteras i utställningstiteln när Piccinini nu presenteras på Borås konstmuseum: ”Omfamna framtiden”.
Men när jag kommer in i det första, röda utställningsrummet drabbas jag av en helt omedelbar känsla av upprymdhet. Det är en gammal känsla, barnslig och berusande, som den jag brukade hysa inför den sovande dinosaurien på Naturhistoriska riksmuseet: att inte riktigt förstå, att inte kunna se mig mätt. ”The young family” finns utställd i det rummet, men det mest hypnotiserande verket är ”Atlas” från 2012, en silikon- och fiberglasskulptur där delar av en människokropp – knä, ryggrad, anus – har reducerats till en abstrakt form.
Det är obehagligt, ångestladdat, samtidigt erotiskt.
Upptagenheten vid kroppens öppningar, håligheterna som sätter kroppen i förbund med världen, återkommer i ”Nectar” från samma år, och i videoinstallationen ”The breathing room” från 2000. Det är en sexminutersloop som man skulle kunna tillbringa timmar framför: tre filmer där tre animerade och fantiserade kroppsdelar och kroppsöppningar – en strupe, ett kön? – rör sig i takt med konstnärens stegrande andetag. Det är obehagligt, ångestladdat, samtidigt erotiskt.
Patricia Piccinini inledde sin bana som målare, och på många sätt är den jämförelse som ligger närmast till hands när jag ser verk som ”The breathing room” eller ”Atlas” just måleri: Francis Bacons förvridna gestalter, eller Dorothea Tannings, inte minst hennes ”Tout est illusion, peut-être” från 1975 med sina skära, bruna och vita, smetiga färger. Också inför den har jag känt en fascination som verkade oförklarlig. Och ”Omfamna framtiden” får åtminstone mig att omfamna om inte framtiden så fascinationen, förtjusningen, lusten att förlora sig i en annan värld.
Hanna Johansson är kritiker på Expressen Kultur.