Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes komplexitet är tyvärr på fel frekvens

Klara Kristalova, ”Jag ser allt” 2020.
Foto: Urban Jörén / Carl Eldhs ateljémuseum
Klara Kristalova, ”En gammal vän” 2020.
Foto: Urban Jörén / Carl Eldhs ateljémuseum
Valerie Kyeyune Backström.

I sommar visas för nionde gången ett samtida konstnärsskap i Carl Eldhs ateljémuseum. 

Valerie Kyeyune Backström ser ett samarbete som gör sig bättre på bild än i verkligheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om det är en sak pandemin har visat så är det att digitala lösningar aldrig kan ersätta att se konst på plats. Trots curatorers och institutioners tappra initiativ att visa utställningar på webben har det hela aldrig blivit mer än blodfattiga nödlösningar. Det är helt enkelt inte samma sak att titta på konstverk via länk.

Då kommer förstås undantaget som bekräftar regeln. För när jag kommer till Carl Eldhs ateljémuseum slås jag av hur blekt allt är. Eller allt? Specifikt Klara Kristalovas skulpturer, som står utplacerade bland Eldhs verk. ”Är det här allt?” hinner jag tänka innan jag slår ner blicken i katalogen, och pang – där framträder samma skulpturer i full styrka.

Jag avundas nästan fotografierna, tänker ”Det där skulle man vilja se”, innan jag återigen inser att de finns framför mig. Men den keramik av skogsfigurer och kvinnoansikten som i katalogen både förkroppsligar ångest och sorg, mystik och skönhet, bleknar i verkligheten. Eller än värre: de framstår som platta.

Klara Kristalova, ”Leendet” 2020.
Foto: Urban Jörén / Carl Eldhs ateljémuseum

Det ska sägas att det inte är Kristalovas verk det är fel på. Eldhs utställningsrum är inte att leka med: Det är som att försöka överrösta Robert Aschberg – det krävs helt enkelt en speciell typ för att klara det uppdraget. Kanske är det talande att det enda verk som verkligen tycks lira med rummet är den, i och för sig roligt ekivoka, men inte direkt unika munnen. Med glirande tandrad sticker ”Leendet” skälmskt ut på tavelväggen i Rotundan.

I övrigt jobbar Kristalovas komplexa verk på fel frekvens för att kunna överrösta bruset i utställningsmiljön. Det är ingen slump att det är i det lilla galleriet, där endast hennes målningar finns, som man kan ta in hennes konstnärskap på allvar: drabbas av de lite upplösta akvarellerna, målade i en stil som påminner om Marlene Dumas, där ansikten nästan tycks blöda bort sina drag.

Det är synd. För man missar det fina i skulpturerna.

Det finns ju där, om man bara kunde se dem.


KONST

KLARA KRISTALOVA

Sången om allt

Carl Eldhs ateljémuseum, Stockholm

Till 26/9


Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.



Göran Greider: ”Känner främlingskap inför kultursidorna”

https://embed.radioplay.io?id=84809&country_iso=se

Göran Greider gästar Expressens mediepodd och diskuterar Skuggefejden, Wolodarskis coronahantering och Måneskins ”snortande”. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.