Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här står djurvärlden på pass bakom varje hörn

Serena Carones "Cent chauves-souris" (Hundra fladdermöss). Foto: BÉATRICE HATALA
Serena Carones "Lièvre chasseur" (Jaktharen/Haren som jägare). Foto: BÉATRICE HATALA 
Foto: STEFAN TELL / BONNIERS

2007 stod Sophie Calle för Frankrikes bidrag till Venedigbiennalen. Nu har hon flyttat in på "Jaktens och naturens museum" i Paris. Magnus Florin ser en jagande konstnär som letar efter mening.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. "Jaktens och naturens museum" i Paris är gjort som en förmögen samlares privatpalats. Jägare på 1500-talstapisserier, vapensalongen, trofésalen. Cranach, Rubens och Chardin i guldram. Magnifika byråer – man drar ut en låda och finner en Dürer.

Men var är husets herre? Kanske på jakt? I stället har djuren flyttat in. I en länstol sover en räv, runt hörnet ett vildsvin. En kronhjort med kupade öron, en varg med lågande blick. Innerst är enhörningens gömme.

Ekologiskt

Ett av dessa gamla tokiga museer som mest speglar sig själva? Knappast. Det här är en ambitiös skapelse av industrimannen François Sommer och hans hustru Jacqueline, invigt 1967 som frukten av en på sin tid radikal vision av etisk jakt och ekologisk medvetenhet. Nu tolkas intentionerna av en museiledning som bjuder in samtida konstnärer till att ta plats bland samlingarna.

Praktmålningarnas jakthundar vaktas av "Puppie", Jeff Koons lurviga terriervalp. Taket i Dianas kabinett är klätt av Jan Fabre – med ugglehuvuden och fjädrar i en fabeldröm bortom förståndet. Och just nu är Sophie Calle inviterad att befolka museet med sin värld.

Sophie Calle har rest en gravsten till sin saknade pappas minne. Foto: SOPHIE CALLE

Hennes konst har en hel del med jakt att göra. I varje fall om man tänker på byte och spårande och förföljande, alltifrån "Venetiansk svit" (1980) – dokumentationen av hur hon stalkar en man till och i Venedig. Tråden löper in i ett par nya verk baserade på kontaktannonsernas sökande och jagande, ända in i Tinder.

Venedigbiennalen

Projekten brukar initieras av ett obehag, så har hon beskrivit det. En man gör slut per mail ("Ta hand om dig") och hon svarar med att dokumentera 107 kvinnors olika tolkningar av orden ända ner i lingvistiken, det blir Frankrikes bidrag till Venedigbiennalen 2007. Och hon slipper lida.

Besökaren imponeras och förskräcks av hennes sociologiska känslosvalka. Det är som om hon har bosatt sig på en planet långt från sitt hjärta. Paradoxalt, eftersom hon är så besatt av att älta sina närmastes bortgång och frånvaro. Vänner, mamma, pappa – och katten Souris.

 

LÄS MER – Magnus Florin: Odysseus är kusin med Don Corleone

Mausoleum

Här i synnerhet faderns död för några år sedan. Enligt Sophie Calle blev hon konstnär enbart för att behaga honom. Nu efter hans död saknas mottagaren, och läkemedlet blir att återkalla honom i konsten – för att undgå tomrummet och sorgen.

Hon besvärjer även sin egen död i ett idealmausoleum utfört av medutställaren Serena Carone. Sophie Calle tronar attraktiv med slanka bara ben i kort klänning, omgiven av uppstoppade djur vari hennes närmaste hittat nya hem: en tiger (pappa), en giraff (mamma) och en zebra (katten).

Vackraste verket på utställningen är Serena Carones "Gråterskan". En byst i vit fajans som är den långsammaste fontänen i världen: sakta tåras hennes ögon, droppar faller, små plask i karet där nere. Inget mirakel, inget Jesu blod, bara skönt att gråta lite.

 

LÄS MER – PETER CORNELL: Döden är granne med eros

 

 

KONST

SOPHIE CALLE & SERENA CARONE

Beau doublé, Monsieur le marquis!

Musée de la chasse et de la nature

Paris, till 11/2

 

 

Magnus Florin är författare, regissör och medarbetare på Expressens kultursida.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!