Här skapades bilden av nationen Danmark

KONST | RECENSION. Titeln är en fetisch. ”Dansk guldålder” är sötma, stolthet och strävsamhet. Ett storslaget mytologiskt begrepp ympat på artonhundratalets första hälft, med ett måleri som speglar en milt kämpande borgarklass. En enhetsdröm av familj, nation, landskap och pengar.

Ett drygt halvsekel har gått sedan fetischen skruvades ihop just här i en utställning 1964, den stora internationella lanseringen. Den nya utställningen – med över 300 verk av över 40 konstnärer – skyggar inte för varumärket och strålglansen. Men den skruvar isär fetischen och visar hur varje enhet bygger på formering och uteslutning.

Tre av konstnärerna är kvinnor, två av dem i huvudsak blomstermålare, den anständiga genre som bjöds målarinnor. Den tredje är Elisabeth Jerichau-Baumann, mycket intressant. Född i Polen, privatutbildad i Düsseldorf (kvinnor hölls utanför akademien), gifte sig med en dansk konstnär, fick position och karriär i Köpenhamn, men sågs som en främmande fågel. Mörk, kosmopolitisk, frihetlig, kallad ”odansk” och ”zigenaraktig”. Hennes målning ”Sjöjungfru” är sugande svärta. Hans Christian Andersens olyckliga varelse blir ett attraktivt monster av gyttja och begär, på en gång orientaliserande kitsch och Munch-vampyr. Andersen själv var förtjust.

Krist och katastrof

Guldåldersmålarna fyllde Danmark med ljusa bokskogar och skapade ett landskap som blivit en del av nationens minne. Men skogmålandet var en patriotisk handling i en stat som planterade skog för att få timmer till fartygen. Kris och katastrof omgärdade guldåldern och konstnärerna deltog i framfödandet av ett nytt fädernesland. Enväldet var under upplösning – så ut med dess symbol, den ensamma eken, och in med bokarna, liberalernas sinnebild, ljusa spänstiga kroppar med solbelysta gröna blad i höjden.

När Wilhelm Marstrand reste norrut och målade sin berömda ”Kyrkfärd till Leksand, kyrkbåtarna anländer över Siljan” var den egentliga scenen inte Dalarna utan Schleswig. Nationalliberalerna ville bevara Schleswig danskt – och skandinavismen var en anti-tysk aktion. Att måla Siljan var att bekriga Preussen. 

En kosmopolit

Elisabeth Jerichau-Baumann bidrog till patriotismen. Hennes målning av en sårad dansk soldat tillkom 1864 efter det förödande slaget vid Dybøl (Danmarks Poltava). Sentimentalt, mytiskt. Men hon var mer kosmopolit än patriot och när hon ställde ut målningen i Berlin ändrade hon titeln till ”Den sårade polacken” – det passade tyskarna som stod på Polens sida mot Ryssland. 

Hon behövde inte Danmark, hon hade en internationell publik och skissade på sin roman om en kvinnlig nihilist.

Magnus Florin är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är den nya akademiledamoten Eric M Runesson, som avslöjar detaljer i förändringsarbetet. Programmet finns också som podcast.