Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här ser man varför vissa konstverk blir ikoniska

”Nancy Fouts, ”Eva och Eva”, 2014Foto: Dominic Lee.
Peter Cornell.Foto: Ylwa Yngvesson
Sara Masüger, Utan titel, 2019Foto: Sara Masüger
Jeff Koons, ”Spegelkula (da Vinci Mona Lisa)”, 2015Foto: Foto: The Broad Art Foundation, Los Angeles

Parafraser och museers mekanismer är ämnena för utställningen ”Iconic works”.

Peter Cornell går på Nationalmuseum och ser kotorna i konsthistoriens ryggrad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I alla europeiska huvudstäder dessa monumentala, klassicistiska konstmuseer, 1800-talets tempel för en konstreligion.

Men de gamla dinosaurerna har en märkvärdig livskraft och har lyckats anpassa sig till en ny tid: vi känner inte längre som Goethe en lust att falla på knä av vördnad inför samlingens högstämda urval av den västerländska konsthistorien. I dag betraktar museerna 1800-talets anspråk med en distanserad, ironisk självreflektion. Museet gör sig självt till tema – det är också ett forskningsfält som chefen för Nationalmuseum ägnat sig åt och det är själva konceptet bakom utställningen ”Inspiration. Iconic works”, den första Susanna Pettersson själv kurerat på Nationalmuseum (med hjälp av britten James Putnam). Den lovar mycket gott, på en gång tänkvärd och spirituell, välarrangerad och ackompanjerad av en utmärkt katalog.

Ett trettiotal internationella konstnärer har bjudits in, säkert inte nödbedda eftersom museet är ett ämne som lockat många konstnärer de senaste decennierna: de har förflyttat museet från att vara neutral bakgrund till en förgrund full av dolda värderingar. 

Som titeln antyder följer utställningen två spår, låt oss kalla dem institution och passion: det ena handlar om mekanismerna bakom museernas kanonisering av vissa verk, det andra – ett huvudspår – om hur olika konstnärer har inspirerats av dessa kanoniska verk. Där finns säkert en pedagogisk avsikt: de gamla mästarna lever, konst görs av konst, all konst är samtida konst.

Ola Kolehmainen, ”MVSEVM (Victoria and Albert Museum)”, 2020.Foto: Ola Kolehmainen

Som kotorna i utställningens ryggrad löper en serie storskaliga fotografier av Ola Kolehmainen som får interiörer från de stora museerna att framstå i ett främmande, nästan spöklikt ljus. Och parallellt visas konstnärernas parafraser på verk som kanoniserats av institutionerna: till exempel ”Mona Lisa” av Jeff Koons, Fragonards ”Gungan” och Caravaggios ”Medusa” av Yinka Shonibare. Ofta är parafrasen en ironisk, underhållande lustighet utan anspråk på stort djupsinne, som när Nancy Fouts leker med två samkönade variationer på Cranachs ”Adam och Eva” i en fullfjädrad gammalmästerlig teknik. Men ibland stjäl parafrasen vår uppmärksamhet som ett självständigt konstverk, till exempel Jenny Saville och Kiki Smith eller Sara Masügers zombieliknande Laokoongrupp där figurerna bytt kön och dryper av det gipsliknande materialet acrystal. 

Institutionsteorier kan inte omfatta allt; det finns något mer än rent konstsociologiska skäl till att ett verk blir ett ”Iconic work”: det väcker helt enkelt en förundran som fortsätter att uppta oss – en ”världshändelse” som Handke beskrev en av Cézannes målningar.

KONST

Inspiration. Iconic works

Nationalmuseum, Stockholm

Till 17 maj

Peter Cornell är författare och medarbetare på Expressens kultursida.