Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här finns verkligen inget att skämmas för

Ulrica Hydman Vallien (1938–2018).Foto: CHARLES HAMMARSTEN / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ
Ulrica Hydman Vallien, ”Madonna” ur serien ”Ikoner” från 2018.
Ulrica Hydman Vallien, teckning.Foto: JOACHIM GRUSELL / JOACHIM GRUSELL
Therese Bohman.Foto: YLWA YNGVESSON

Ulrica Hydman Vallien blev enormt känd för sina glasföremål med tulpaner och ormar.
Therese Bohman ser en postum utställning som visar bredden i konstnärskapet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Jag tänker inte skämmas för min form, men man låter mig förstå att jag borde göra det”, sa Ulrica Hydman Vallien i en intervju 2001. 

Hon hade inte fel. Etablissemanget har alltid varit misstänksamt mot alltför stor framgång i de breda folklagren. Och under en tid när utmärkt svensk form kännetecknades av återhållsamhet och minimalism blev Hydman Valliens grälla glasföremål med ormar, tulpaner och ansikten en symbol för populism och kommersialism.

Det är tråkigt för en konstnär att så starkt förknippas med den typen av diskussioner, men i Hydman Valliens fall är den liksom inbyggd i hennes gärning: där finns underlag för samtal om god och dålig smak, om manligt och kvinnligt, ornamentik och minimalism, och så ett tydligt klassperspektiv på det. 

Hånad Hydman Vallien-skål.Foto: DN

Och nog för att det är intressant, men det är välgörande för både konstnärskapet och publiken att den utställning som nu breder ut sig i alla salar på Liljevalchs breddar bilden av Ulrica Hydman Vallien och presenterar betydligt fler (och mer intressanta) aspekter av hennes gärning än glaset. Här framträder hon som en mångsidig konstnär som behärskar keramik, måleri, grafik och teckning, allt samlat från en över femtio år lång produktion.

Det mest slående är hur oerhört konsekvent hon varit i sitt uttryck. En målning från 1974 av en kvinna omgiven av djur bär redan hennes omisskännliga stil, där influenserna från Matisse och Chagall är tydliga. Skulpturerna i lera och teckningarna är mina favoriter: i skulpturerna finns ekon från antika figuriner, och i teckningarna är linjerna känsliga och motiven ibland bisarra, närmast surrealistiska. 

Ulrica Hydman Vallien, keramikfigurer.

För mest intressant på den stora utställningen är motsatsen till det glada och livsbejakande som gjorde Ulrica Hydman Vallien känd och folkkär: De många verk där ormar och odjur smyger sig in överallt, i bilderna av familjen, i bilderna av kärleken. Det sena måleriet känns besläktat med Lena Cronqvists, och därifrån finns det en öppning mot Freud och psykoanalysen. Många av verken skildrar ett slags urscener som känns närmas arkaiska: skulpturer där barnansikten tränger ut genom leran, ammande kvinnor med bröst som förvandlats till grisar. 

Utställningskommisarie har varit Staffan Bengtsson, och det är även han som ligger bakom den fina film om Ulrica Hydman Vallien som nu finns att se på SVT Play. Där får mörkret i konstnärskapet ta större plats och benämns mer konkret, vilket det för min del gärna hade fått göra även på Liljevalchs. Men det är en randanmärkning på en utställning som är fascinerande, matig och som definitivt slår fast att här inte finns något att skämmas över.

 

 

KONST

ULRICA HYDMAN VALLIEN

En paradisattack

Liljevalchs, Stockholm

Till 30/8

 

 

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Aftonland”.

 

 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.