Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans verk öppnar sig mot sönderfall och intighet

Rune Hagberg inspirerades av kinesisk kalligrafi. Foto: BJÖRN GRANKVIST
En av Rune Hagbergs ”refuser”. Foto: BJÖRN GRANKVIST
Peter Cornell. Foto: Ylwa Yngvesson

Peter Cornell njuter av Rune Hagbergs hemligheter på Fullersta gård.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Suzuki berättar om en gammal zenbuddhistisk mästare som menade att den japanska teceremonin fastnat i ritualiserade former. Han visade i stället en annan väg till det sanna teet: ”Icke-te”.

Är intet det högsta? ”Gud är ingenting” skrev mystikern Mäster Eckhart. Varje ord och bild begränsar och reducerar – därav de religiösa bildförbuden.

Men ingenting är ändå någonting. ”Nästan ingenting” heter en målning av Rune Hagberg (1924–2015) som också har gett titeln på hans postuma utställning av måleri och objekt på Fullersta gård i Huddinge, utsökt installerad i de sparsmakade herrgårdsrummen. Här öppnar sig ett osedvanligt konsekvent konstnärskap, från de tidiga, spontanistiska målningarna från 1940- och -50-talen, inspirerade av kinesisk kalligrafi, till de sena hoprullade objekten, alla variationer på samma tema, på intet. 

Edith Södergran

Rune Hagberg vänder sig bort från alla försök till dechiffrering. Han kallar sina rullar ”refuser”, akter av vägran och avvisande. Just därför växer vår förundran inför de hemligheter de döljer, som gamla pergamentrullar eller Torahrullar. De består av olika – oftast vitmålade – papper av skiftande tjocklek som rullats ihop, lager på lager, och förseglats med enkla snören, liksom ett hastigt hopkommet bagage av någon på flykt som vill ta med sig det mest nödvändiga.

För att vara lovsånger till intet har hans objekt en paradoxal och påtagligt taktil materialitet: ytornas struktur, glipor och sprickor, sträva hampasnören, skrynklade och hopknycklade papper – allt genomfört med ett omsorgsfullt och raffinerat hantverk.

Rune Hagberg är inte en ensam resenär i intets land, och i sina små traktater – han var en skrivande konstnär – nämner han olika valfränder: den kinesiske kalligrafen och zenbuddhisten Shih-tao och i nyare tid Malevitjs och Yves Kleins föremålslösa monokromer; också författare som Gunnar Björling eller Edith Södergran som skrev: ”Varje dikt skall vara sönderrivandet av en dikt.”

Hagbergs 'refuser' är samtidigt porträtt av psykologiska tillstånd.

Och naturligtvis John Cages ”Silence”, en talande titel på en bok tryfferad med paradoxala zen-koans – ja, Rune Hagberg är ett av många exempel på hur zenbuddhistiskt tänkande kunde hjälpa 1950- och -60-talens konstnärer bryta upp från stelnade former.

Men Rune Hagbergs ”refuser” är samtidigt porträtt av psykologiska tillstånd: av slutenhet, integritet och inre frihet. Hans sista objekt i serien ”refuser” från 2008 då konstnären var i 80-årsåldern är en gripande bild av ett åldrande: en rulle med svart omslag, mindre stram än de tidigare, ett slags provisorisk arte povera. Löst hophållen av ett trött och trassligt snöre öppnar den sig mot sönderfall och intet.

 

LÄS MER – Peter Cornell: Han vill definiera en svart estetik

LÄS MER – Peter Cornell: Horace Engdahl blottar nattens mänsklighet

KONST

RUNE HAGBERG

Nästan ingenting

Fullersta gård, Huddinge

Till 3 november

Peter Cornell är författare, hedersledamot av Konstakademien och medarbetare på Expressens kultursida.