Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans konst blev aldrig klar

"LIKE AN IGNORANT EASTER SUIT", Jean-Michel Basquiat vid Downtown 81. Foto: EDO BERTOGLIO / THE ESTATE OF JEAN-MICHEL BASQUIAT
Jean-Michel Basquiat och "Untitled (Pablo Picasso). Bilderna är beskurna till ett kollage. De kommer från "Boom for real".

Den unge självförbrännande Jean-Michel Basquiat omhuldades av konstetablissemanget.

Sara Berg åker till Barbican och söker efter svaren på hur det blev möjligt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | KONST. Det första som möter en på Barbicans stora Basquiat-utställning, är en svartvit videoloop av en ung och till synes obekymrad konstnär som jazzar loss i sin studio. Men om Jean-Michel Basquiat hade fötts i Sverige i dag och inte i New York 1960, skulle kombinationen hejdlös kreativitet, särbegåvning, depressioner och droger ha lett honom raka vägen till en neuropsykiatrisk utredning.

Det skulle han nog själv ha gillat. Han var fascinerad av anatomi och vetenskap, studerade Leonardo da Vinci och läkarboken ”Gray's Anatomy” men hämtade även inspiration från såväl popkulturen som kända konstnärer som Picasso och Matisse. Han älskade dessutom Andy Warhol och kom senare att samarbeta med honom.

Ändå bygger Basquiats konstnärskap framför allt på en misstro mot den etablerade konstvärlden. När han var sjutton sprejade han kärnfulla budskap på husväggarna på Manhattans Lower East Side signerade SAMO, vilket stod för Same Old. Det var så han såg på större delen av samtidens konst.

Dog av en överdos

När hans verk nu ställs ut för första gången i större skala i Storbritannien, har två våningar ägnats åt hans korta men imponerande karriär. Bara 27 år gammal – den klassiska rockåldern – dog han av en heroinöverdos i sin ateljé, men hann dessförinnan göra flera större soloutställningar.

Den nedre våningen är mest intressant. Där känns hans verk mest färdiga, även om det är en motsägelse för hans konst blev aldrig klar. Den är snarare hastig och skissartad, som om den uppkommit ur en spontan idé och sedan förändrats i takt med att tanken ändrats. Olika delar är överstrukna, övermålade, bortrivna.

 

LÄS MER – Sara Berg: Politisk konst är en bristvara

 

Med föräldrar från Västindien, hade Basquiat sin hudfärg emot sig och han tvingades ständigt förhålla sig till den vita kulturvärlden. Han kritiserade klassamhället och rasismen som drabbade de svarta jazzmusiker han lyssnade på. Hans hjärna var som en dammsugare, som sög åt sig alla intryck den utsattes för, för att sedan filtrera ut de mest intressanta i form av konst. Ibland hamnade den på returpapper, ibland vykort.

Saknar privatpersonen

Det är detta som är det mest spännande med honom, hans oupphörliga skaparkraft och förmåga att förnya sig, utan att tappa sitt gatukonstinspirerade uttryck. Men jag saknar privatpersonen Jean-Michel i utställningen.

Den videointervju som projiceras på en vägg visar en charmig kille, nästan lite blyg. Men det ges ingen förklaring till hur just han lyckades vinna konstetablissemangets respekt, trots att han gjorde tvärtemot allt det stod för. Eller vad som föranledde hans destruktiva livsstil och för tidiga död.

Barbican vill att vi ska minnas konstnären Basquiat, men han förtjänar att få vara en människa också.

 

Konst

JEAN-MICHEL BASQUIAT

Basquiat: Boom for Real

Barbican, London

Till 28/1

Sara Berg är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Sara Berg: med en ny blick på manskroppen

 

 

 

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!