Hans dystra dekadens gick aldrig till historien

RECENSION. Axel Törneman var den värmländske industrisonen som tog sig ut i världen för att måla de ansikten som han sett komma upp ur faderns gruva i sin tidiga barndom. Han fann dem i Bretagne, hängde upp dem bredvid Matisse på Höstsalongen i Paris 1906, men var liksom inte lika mycket fransman och fritänkare som han och gjorde därför ingen skandal.

Men färgerna finns där redan då. Törneman målar saker gröna som inte är gröna i verkligheten; det förra sekelskiftet är en brytningstid och allt och inget är möjligt. Och huvuddelen av hans konstnärskap utspelar sig just då, just när fönstren i 1800-talets borgarmurriga salonger är på väg att blåsa upp av 1900-talsvinden. Man tänker på Proust och kokotter längs Rue de Rivoli och Champs-Élysées, på den sene Strindberg i ”Ockulta Dagboken” och ”En blå bok”. 

(Intressant hur många sådana där sekelskiftesesoteriska teckentydningar jag hinner utföra under mitt dryga timslånga besök på Thielska galleriet. 1: Törneman är mycket lik Ivar Arosenius, som hänger med sin lilla schackspelarnuna en våning upp. Han och Törneman var dessutom vänner! Och 2: Törneman låter inte så lite som Thurneman, Salaligans ledare, som rökte malört och gasade tanter genom att borra hål i deras villaväggar innan han stal deras bordssilver. Två misstänkta esoteriker med nästan samma namn! Och 3: Törnemans Parispartyskildringar, dystrare ju äldre han blir, påminner inte så lite om hur backanaliska författarpartyna var i Thielskas granngård Manilla kring mitt eget sekelskifte, och hur liksom prekariatsglåmiga och caterade de blivit sen dess).

Men Törneman kan i sina stunder också vara förbluffande modern.

Men Törneman kan i sina stunder också vara förbluffande modern. Som i ”Dåren”, där en galen Näcken spelar fela med några rötna björkkvistar framför ett Arvikastort skogslandskap. Om jag skulle ha sprungit på den målningen på ett hippt Östermalmsgalleri och fått höra att den var målad av en nybakad Mejanstudent hade jag nog tänkt att ja, se tiden rör på sig. För det gör den i Törnemans måleri. Och frågan om vilken riktning som hans konstnärskap skulle ha tagit om hans hjärta inte slutat slå när han var fem år yngre än jag är nu ter sig ganska självklar. 

Han skulle ha vigt det åt den nya arbetarstat som just börjat växa fram. För där fanns såväl gruvarbetaransiktena från hans värmländska barndom som en modernistisk tillåtelse att experimentera med färg och form. Och jag kan inte hjälpa att jag tänker så här: Kommer vi som lever nu, i ett nytt sekelskiftes moralism och dekadens, att någonsin skänka vårt arbete åt något större än färgerna och formerna?

Men när modernismen väller in går liksom någonting förlorat.

För det är ju som det där med tiden. Och tiderna. För fast han inte blev så värst gammal hann Axel Törneman passera en handfull perioder och sammanhang. Början av hans konstnärskap innehåller en inifrånbelyst smaragd av rent 1800-tal. Det kan vara hustruns prerafaelitiska operagloria eller ett blänk av ungdom i ett självporträtterat öga. Men när modernismen väller in går liksom någonting förlorat. Som själva 1800-talet går förlorat. För när drömmen om Paris la nuit är över ska värmlänningar som vi också palla att vakna upp till en ny morgon. Som vi ska palla att vakna upp till historiens dom. 

För faktum är att Törnemans Magnus Opus, ”Nattcafé II”, går en onödigt hårt match mot Muncks ”Afton” på utställningens övervåning. Nästan som för att illustrera varför den ene blev internationell poster boy och den andre en angelägenhet för provinsen. Men så är det inte heller nödvändigtvis på grund av ett radikalt och genomskådande måleri som Axel Törneman är värd ett besök på Thielska Galleriet. Det som anbefaller är själva den mullrande tiden. 

Av Stefan Lindberg

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.