RECENSION | FOTOGRAFI. Länge låg negativet bortglömt i Robert Doisneaus ateljé. Han hade tagit bilden till ett reportage i Life 1950 men var egentligen intresserad av andra motiv än kyssande par.
1986 bläddrade någon på ett förlag i den gamla tidningen, såg bilden och tänkte att den borde man göra en poster av. "Doisneau sa mais oui" och ”Le baiser de l'hôtel de ville”, "Kyssen vid stadshuset", blev ett emblem, en ikon. En projektionsyta för alla drömmar om romantikens huvudstad byggts upp under decennier. Kanske kulminerade det här, med återupptäckten av fotot på det unga, vackra, förälskade paret.
Det har reproducerats till oändlighet. Jag hade det i mitt inackorderingsrum under gymnasietiden (hade även "Betty Blue"-filmaffischen och van Goghs kafé i Arles, om ni undrar). På Kulturhuset i Stockholm är det med, men i en monter med tidningen där det först publicerades. Det är inget typiskt verk, fotografiet var ett beställningsjobb och arrangerat (vilket framkom när olika par försökte stämma Doisneau för att han fotograferat dem utan tillstånd).
Välkommen till förorterna
De mondäna kvarteren var inte Robert Doisneaus hemmaplan. Han trivdes bäst i de södra förorterna, i Arcueil, Montrouge och Gentilly, söder om där Périphérique-ringleden skulle byggas. Där bodde och levde han i princip hela livet. Medan kolleger som Capa och Cartier-Bresson kastade sig ut i världen på jakt efter motiv, ville Doisneau helst bara fotografera vardagslivet bortom boulevarderna.
Ett cirkustält, ett Ricard-askfat, en krigsinvalid.
Välkommen till förorten. Minst lika fransk som Edith Piaf med basker och baguette, men ett mer kantstött och intimt Paris.
Som i "Josettes tjugoårsdag” från 1947, en starkt diagonal komposition ur märklig vinkel som först ser ut som kommunistiskt propagandafotografi när det ännu var avantgardistiskt, men visar glada födelsedagsfirare dansar långdans framför en sliten hyreskasern. Fotot av den skrattande bruden på en gungbräda förmedlar samma respekt för och förtrogenhet med sitt motiv.
Den stora lyckan i den lilla världen.
Bildsköna motståndsmän
Doisneau observerar och hittar de signifikanta detaljerna men blir inte distanserad. Han är en del av det han skildrar. Jag saknar ändå en del, fotona av bildsköna motståndsmän med automatvapen kunde ha fått vara med som fönster mot världen utanför men att han är en av de stora originella fotograferna behöver ingen tvivla på.
När Robert Doisneau gick bort vid 82 års ålder 1994 var han världsberömd för ett fantastiskt fotografi som han ironiskt nog själv inte tyckte var så speciellt. Så fungerar det, de som skapar styr inte över vad som kommer att tas emot på vilket sätt. Här är dock ett fall där man önskar att fler skulle få se konstnärskapet i dess hela vidd.
Nils Forsberg är Expressens konstredaktör.
FOTOGRAFI
ROBERT DOISNEAU
Förortspoeten från Paris
Kulturhuset, Stockholm
Till 25/11