Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han ska ha en eloge för bilderna från psykkliniken

Självporträtt "à la Marat" vid badkaret på doktorJacobsons klinik i Köpenhamn, 1908-09.Foto: Edvard Munch /Munchmuseet
I glasögon framför två akvareller på Ekely, ca 1930.Foto: Edvard Munch / Munchmuseet
Stefan Lindberg.Foto: MARCUS ERICSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

I Edvard Munchs fotografier skapas världen varje gång kameran säger klick.

Stefan Lindberg drabbas av melankoli på Thielska galleriet i Stockholm. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på hur det skulle varit om Munch och Strindberg haft Instagram. Av deras kolla-mig-attityd att döma skulle de båda haft öppet konto, och käre August skulle nog få cirka 84 likes för sina bilder av mörker men uppemot 1225 för sina idylliserande familjeinteriörer. Och någon gång, efter sju timmars fylla, dans och estetisk armbrytning, skulle de båda stå i det berlinska morgonljuset och försöka vinka in en droska. ”Men först må du kikke in i kameraen August”. Sen klick. Som vi.

För nu är vi ju alla fotografer. Och frågan vad som egentligen skiljer ett av Edvard Munchs fotografier från ett av säg… Tore Torstensson från Tanumshede, infinner sig redan i sal 1 av Thielska Galleriets utställning. I några fall är svaret ”ingenting alls” och i andra ”hm, ganska mycket”. För det är något med hur han tar sig an kameran, poserar naken på stranden tillsammans med en lika naken man, och låter en (för tillfället påklädd) kvinnomodell framträda som ett spöke i hotellrumsdunklet bredvid sin nakna syster. Allt verkar så lekfullt, öppet.

Edvard Munch, självporträtt på stranden i Warnemünde, 1907 (bilden är beskuren).Foto: EDVARD MUNCH / MUNCHMUSEET

Ibland påminner hans modus operandi faktiskt (och detta ska förstås positivt) som det jag och mina mellanstadiekamrater använde när vi hade ”Fritt valt foto” i Missionskyrkans källare i Alingsås, hösten 1981. Hur vi först respektlöst, men strax förundrade, lät världen i form av husväggar, grimaser och parallellklassflickors täckjackor träda fram ur det röda mörkret.

För världen är ung i Edvard Munchs fotografier, den skapas klick för klick, och de av oss som sett världen bli ojungfrulig av det digitala fotografiets inträde kan komma att känna en mild melankoli efter ett par av Thielskas salar. Och den där jungfruligheten ska han ha respekt för, Edvard! Och han ska ha framför allt ha respekt för smärtan i bilderna från psykkliniken i Köpenhamn (där Tulla Larsen lämnade honom kvar med ett krossat hjärta och ett bortskjutet pekfinger).

Han ger sig inte.

Han åmar sig i sängen som en Marat, död i badet, eller stirrar ut genom fönster i skräckfylld förundran inför den värld som blir kvar när man lämnats av den man älskar. Men när sköterskorna kommer förbi ler de! Kanske för att det är han, ljusets och rörelsens mästare, som tar bilden. Eller för att han behandlar dem med respekt när han visar fram dem för världen.

Det är nästan komiskt hur han i några av bilderna leker med sin måleriska gestik! Hur det känns är här det viktiga, inte hur det ser ut. Samtidigt bjuder fotograferandet honom visst motstånd. Men han ger sig inte. Han flyttar irriterat, kärleksfullt och sakligt på sig själv och på världen, förmodligen för att de båda ska blandas samman, och bli ett, på just det där sättet som var hans.

KONST

EDVARD MUNCHS FOTOGRAFIER
Det experimentella jaget

Thielska galleriet, Stockholm

Till 31 maj

Stefan Lindberg är författare. Hans senaste bok är ”Nätterna på Mon Chéri”.