Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gestalter som ser ut att lida av järnbrist

Edward Burne-Jones, ”The Wheel of Fortune”, 1875-1883. Foto: Musée d’Orsay, Paris
Edward Burne-Jones, ”Vespertina Quies”, 1893. Foto: Tate, London
Edward Burne-Jones, ”Desiderium”, 1873. Kol på papper. Foto: Tate, London
Gerhard Munthe, ”Helhästen”, 1892. Foto: Prins Eugens Waldemarsudde

På Waldemarsudde i Stockholm samsas Edward Burne-Jones med prerafaeliterna i Norden.

Therese Bohman uppskattar konst som samtiden placerade i skuggan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den stjärnglans och dynamik som kan uppstå kring en grupp människor är ett fascinerande fenomen. Rockband, konstnärsgrupper, unga människor som sluter sig samman för att de delar en övertygelse – det finns en attraktiv energi i det.

Den engelska konstnärsgruppen Prerafaeliterna hade sina mest framstående medlemmar i Dante Gabriel Rossetti och William Morris. Edward Burne-Jones (1833-1898), som nu står i centrum på Waldemarsudde, har däremot gett ett lite anonymt intryck. Hur intressant är han i egen rätt? Är det inte lite som att plocka ut basisten ur ett band och sätta strålkastarljuset på honom?

William Morris mönster.

Som konstnär var han ganska ojämn. Han hade ingen formell skolning, utan gick i lära hos Rossetti. Ibland är hans teckningar lite valhänta, ibland ytterst säkra och sinnliga. Bland målningarna som visas på Waldemarsudde sticker några verk ut, kanske främst den slående ”The Wheel of Fortune”, med en monumental fru Fortuna och manskroppar så massiva att Michelangelo kunde ha målat dem. Överlag ekar det av Tizian och Giorgione, och så den prerafaelitiska specialiteten riddarromantik, uppskruvad känslosamhet och gestalter som ofta ser ut att lida av järnbrist.

Manskroppar så massiva att Michelangelo kunde ha målat dem

Som många av sina kolleger var Burne-Jones en mångsysslare: att han ägnade en hel del tid åt att designa glasmålningar till kyrkofönster (över 600 stycken!) syns i måleriets kompositioner. De är ofta lite stela, figurerna liksom inpressade i bildrummet som pusselbitar.

Men sammanhanget lyfter honom och den del som utgör utställningens undertitel – ”Prerafaeliterna och Norden” – hade gärna fått vara ännu större. De konstnärliga kopplingarna mellan England och Sverige var vid denna tid starkast på hantverkets område. I butiken Sub Rosa i Stockholm såldes inredning och hemtextil från kretsen kring William Morris. På så vis letade sig tyger, tapeter och inte minst reproduktioner av Prerafaeliternas målningar in i kulturintresserade svenskars hem.

Medan de ägnade sig åt att göra något nytt ville Burne-Jones göra något gammalt – helst medeltida.

Influenserna inom måleriet var däremot inte så omfattande. Vid den här tiden drog nordiska konstnärer i första hand till Paris. Man bör minnas att Burne-Jones tillhörde den andra vågens Prerafaeliter och i princip var jämngammal med Manet och Monet, men medan de ägnade sig åt att göra något nytt ville Burne-Jones göra något gammalt – helst medeltida. Några skandinaver fann det dock tilltalande, och verken av norrmännen Gerhard Munthe och Olaf Lange, samt svensken Egron Lundgren, tillhör utställningens intressantaste.

Waldemarsudde ska ha heder för sitt enträgna arbete att med självklarhet lyfta fram sådant som i samtidens ögon närmast kommit att betraktas som historiska kuriositeter, som salongsmåleri, symbolism och dekadens. Edward Burne-Jones har fått en riktigt fin utställning. Det känns nästan som att ta spårvagnen till London.

Konst

Edward Burne-Jones 

Prerafaeliterna och Norden

Waldemarsudde, Stockholm

Till 26/1 2020

Therese Bohman är konstredaktör på Expressen Kultur.

I spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar talar om hur man väcker läslust hos unga med poesi som berör och förstör.