Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

För nazisterna var träden mer värda än människan

Ann Böttcher, Lantinghausens krumbuktande granar, 2004
Foto: Bonniers konsthall
Ann Böttcher, "Resan och hamnen (Återbrukerskan)", 2011
Foto: Terje Östling
De ensamma granarna (efter Sten Dunér), 2014
Foto: Johann Bergenholtz
Konstnären Ann Böttcher.

Med konsekvens undersöker Ann Böttcher skogen i sin konst.

Therese Bohman ser en utställning med mörka underströmmar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Förintandet av miljontals människoliv var inte alls oförenligt med en lidelsefull omvårdnad av miljontals träd”. Så sammanfattar den brittiske historikern Simon Schama den paradoxala inställning till liv som fanns i Tredje riket. För tyskarna var skogen – särskilt granen – identitetsbärande, lika inhemsk och oförstörd som det rasrena tyska folket.  

Skogen och nationen är också två av de teman som Ann Böttcher – som själv har tyskt påbrå – konsekvent har undersökt i sin konst. När Bonniers konsthall nu öppnar en stor utställning med hennes verk från de senaste 20 åren handlar flera av dem om nazismens förhållande till naturen och miljörörelsen. På en vägg hänger bilder från den tyske biologen och sedermera nazistiske skogsministern Walter Schoenichens bok om den tyska barrskogen, där träden beskrivs som stolta, strävsamma, lojala. Det illustrerar på ett kusligt sätt Simon Schamas ord: träden sågs mer som individer än vad många människor gjorde. 

Även i Sverige har granen stått som symbol för nationen. Zacharias Topelius rader ”Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat” mötte generationer av svenska barn på omslaget till ”Folkskolans läsebok” och Harry Martinson diktade om svenskarna som ”granskogsfolk”. I Böttchers stora verk ”Den svenska serien”, som drar en tidslinje över en hel vägg, skapar hon en granens svenska kulturhistoria. Där samsas bilder, dokument och post it-lappar med teckningar och bisarra nazistiska julkort där svastikan tagit julstjärnans plats på himlen och lyser över snötäckta granar. 

Ryamatta, Sverige (Brevkort, NSB: God Helg. 1930-tal), 2008 Ull och lingarn, 223x139 cm.
Foto: Anders Norrsell

Men mest slående på utställningen är de barrträd Ann Böttcher tecknat själv. Genom åren har de hunnit bli många, minutiöst, nästan meditativt avporträtterade i blyerts. Här finns gott om konsthistoriska referenser (Dürer, Friedrich), men lika ofta berättar träden en egen historia. Som i verket ”St. Joseph’s 1827-2014”, där Böttcher tecknat av fantastiskt vackra idegranar vid ett irländskt mentalsjukhus och låtit dem bli en del i historien om hur samhället sett på psykisk sjukdom. 

Som kontrast till de många teckningarna finns några textila inslag. Den monumentala ”Resan och hamnen (Återbrukerskan)” från 2011 hänger i vanliga fall på gymnasieskolan Vipan i Lund – i samma lokaler som en gång rymde Vipeholmsanstalten. Verket består av sammanfogade trasmattor, vävda delvis av textilier som fanns kvar från byggnadens tid som anstalt. Mönstret i dem tycks teckna abstrakta landskap, horisonter och solnedgångar, medan vävda cirklar bryter av och strålar som hoppfulla ljus i fjärran. Det är ett verk man kan stå länge framför. 

De mörka kapitel i historien som Ann Böttcher uppehåller sig vid är egentligen grundligt genomtröskade, men filtrerade genom hennes temperament får de en personlig och närmast poetisk dimension som fjärmar sig från det dokumentära och blir – konst i egen rätt. 

Dessutom är utställningen fantastiskt snygg: den minimalistiska romantik som kännetecknar många av verken besjälas av en sugande, mörk underström. Ja, det är en sällsynt koncentrerat, sammanhållet och rikt konstnärskap som presenteras, där varje detalj – snudd på varje barr – bär på en mening.


Konst

ANN BÖTTCHER

Verk 2000-2020

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 28/3 (besök sker efter tidsbokning)


Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.