Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Flytten av Kiruna verkar diktatorisk

Visualisering av Kirunas nya stadskärna med det nya stadshuset, kulturcentret och bostäder.
Foto: Kjellander Sjöberg
Flyttningen av Ingenjörsvillan i Kiruna, byggd år 1900.
Foto: Jessica Nildén.
Kiruna stadshus 2018, före flytten.
Foto: ERIK LEFVANDER
Kiruna 2019.
Foto: Lennart Durenhed.
Sven Olov Karlsson.
Foto: YLWA YNGVESSON

Arkdes utställning handlar om den enorma flytten av gruvstaden Kiruna.

Sven Olov Karlsson skriver om åtgärdens existentiella och ofrånkomliga sidor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Någonstans har jag läst att mänskligheten vid det här laget har förflyttat så stora massor – jord, sten, allt som finns i backen – att planetens rotation rubbats. 

Den uppgiften kommer för mig då jag ska försöka sätta ord på det som nu händer i Kiruna, på gruvans och projektets proportioner. Man genomför en av de största omställningarna i det moderna Sverige: river staden för att bygga upp den igen tre kilometer bort. 

Det räcker inte att kalla detta enormt. Snarare är det diktatoriskt. Något som aldrig skulle låta sig göras någon annanstans än i norr. Där den grundläggande premissen är att platsen inte räknas, bara dess råvaror.

En del av det som rivs är ikoniska hus som invånarna varit lokalpatriotiskt stolta över, högkvalitativa exempel på rekordårens banbrytande byggnadskonst. Ralph Erskines bostadskvarter Ortdrivaren, Arthur von Schmalensees byggnadsminnesmärkta stadshus Igloon. Det senare rörde sig en decimeter i veckan på grund av markens sprickor.

Malmen är diktatorn. Utan den skulle staden överges på fläcken.

Malmen under staden måste nås. Annars finns ingen framtid. Dilemmat skapas av den råa logiken i symbiosen gruva – samhälle. Det är existentiellt och ofrånkomligt. Malmen är diktatorn. Utan den skulle staden överges på fläcken. Status quo är inget alternativ. Man har länge vetat att brytningarna förr eller senare når, ursäkta, brytpunkten, då slukhål skulle svälja gatorna och husen.

Man brukar helst inte ordet rivning. Hellre stadsomvandling, flytt, för att något mjuka upp det trista faktum att det egentligen bara är ett fåtal kulturbyggnader som får äran att forslas på trailer och börja om på ny adress. För merparten av Kiruna blir det grävskopor och dynamit. En tredjedel av befolkningen packar ihop för att ge plats åt en verksamhet som beräknas kunna pågå till år 2035. En kort tid, men stora pengar. Sedan då? Måste den flyttade staden rivas en gång till? Troligen. För Kirunavaara fjäll ruvar på en av världens största malmkroppar. Utan den hade nog samerna fått ha sitt i fred, bygden hade förblivit en stillsam arktisk utpost. Att hitta råvara är att erbjudas en deal med djävulen. Att få allt, till priset av ännu mer.

Det nya Kiruna får ingen sådan fin utsikt.

På Arkdes utställning pratar jag med ett sällskap som var unga i Kiruna när allt detta var nytt. Vi betraktar en förtrollande video där en pampig ingenjörsvilla aktsamt rullas i väg. De berättar att de återkommande sprängningarna kändes som darrningar. Porslinet hoppade i skåpen, tavlorna trillade av krokarna. De minns vad olika hyreshus hette i folkmun – ”Berlinmuren” eller ”Idioten”. De är eniga om att stadens nya position ej är synnerligen god. 

”Klara dagar gick det att se Kebnekaise”, säger en av dem. Det nya Kiruna får ingen sådan fin utsikt. Det läggs på platt, låg mark.

Att gruv- och brukssamhällen får hårda, korta liv är mer regel än undantag. Den insikten hjälper tyvärr sällan de som där är barn. Utställningens röster berättar om sorg, om tillkämpad resignation. 

När han besöker särskilt utsatta storstadsområden känner han igen upplevelsen av att ingen bryr sig.

Det är traumatiskt att platsen där man präglas, det som är världen under ens formativa år, raderas. I boken ”Kiruna forever”, som ges ut i samband med utställningen, berättar sportjournalisten Erik Niva om sin hemstad Malmberget, Gällivare, ett annat gruvsamhälle som äts upp av gruvan. På 1990-talet gick där en epidemi av självmord bland pojkar och unga män. Fjorton stycken under ett gymnasieår! ”Vi fick inga åtgärdsprogram. Inga handlingsplaner”, skriver han. När han besöker särskilt utsatta storstadsområden känner han igen upplevelsen av att ingen bryr sig.

Men i storstäderna är, till skillnad mot i norr, inga byggnadsprojekt för enkla för att inte köra fast i överklaganden, debatt eller byråkrati. I min Stockholmsförort har formalia länge sinkat rivningen av ett utdömt skolkomplex, en gång ritat av Gustaf Kaunitz. Medan handläggarna grubblat har de avstängda längorna blivit en skamfläck av sot och glaskross. Blivit ett slukhål för vandaler och unga på glid, sådana som liksom Erik Nivas förlorade kamrater ”inte har ett enda verktyg för hur man får ihop allt inom sig”.


Arkitektur

KIRUNA FOREVER

ArkDes, Stockholm

Till 7/2 2021


Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hans senaste bok är ”Årsboken”.