Får det lov att vara lite anonymt bögsex till kaffet?

RECENSION. En utställning med orden ”gaysex” och ”crusingkultur” i namnet kan inte anklagas för att vara direkt publikfriande. Den sobra museimiljön ute på Skeppsholmen utgör vanligtvis en trivsam fond för barnfamiljens söndagsfika eller umgänge med väninnorna. Mer oväntat framstår därför möjligheten att här studera formen på ett glory hole eller diskutera klippningen i ett videoverk om oskyddat anonymsex. Men, det är just i spänningen mellan trögrörlig institution och subkulturell flyktighet som poängen med Arkes utställning ”Cruising pavilion. Arkitektur, gaysex och cruising” kan skönjas. 

Queert klubbliv – i form av musik, dofter och droger, men också som delad kunskap om klädkoder, slang, mötesplatser och sociala nätverk – är ofta tillfälligt och spontant. Därför är det svårt att överföra till utställningssammanhang utan att resultatet riskerar att framstå som urvattnat. Begäret – ofta sexuellt, men också efter en känsla av gemenskap och samhörighet – är dess centrala drivkraft. 

När jag var ung var cruising något som skedde i parker och på offentliga toaletter.

Kanske beskrivs utställningen bäst som ett rum format utifrån kroppsliga begär. Den rymmer illustrationer, filmer och arkitektoniska lösningar som alla kretsar kring njutning, även om det här handlar om en imitation av känslan snarare än om att återskapa en faktisk sexklubb. En fråga är vad som sker när något dunkelt lyfts fram i ljuset. Är det alltid av godo att synliggöras, eller finns det också fördelar med att existera i periferin? 

När jag var ung var cruising något som skedde i parker och på offentliga toaletter, i bögbarernas bakre rum och i centralstationers anonyma folkmyller. Sammanflätat med det livet var svartklubbarna, där människor dansade och drack, inte sällan i brandfarliga lokaler på hemlig adress. I dag är de här miljöerna antingen rivna eller ombyggda. I hamnen i Helsingborg låg gamla tullhuset där jag tillbringade otaliga festnätter, i dag är det ersatt med Dunkers kulturhus. Det forna industriområdet har blivit trivsamt och välmående, men jag undrar vart dagens unga tar vägen för att leva ut sina drifter och begär. 

Offentliga toaletter har stängts och parkbuskage ansats för att män här inte ska kunna ha sex med andra män.

Exemplet från Helsingborg är bara ett i mängden som pekar i samma riktning. Gamla, slitna industribyggnader byggs om till betongchica bostadsrätter. Medelklassens längtan efter guldkant på vardagen har gett oss mysiga tapasrestauranger, champagnebarer och kaféer med generösa öppettider. På många sätt en positiv utveckling, men när något föds går också något annat förlorat. 

På ett seminarium för många år sedan ifrågasatte en kollega den dominerande berättelsen om att stadsbilden sexualiseras genom reklambilder föreställande attraktiva modellkroppar. Han såg i stället en rakt motsatt utveckling, nämligen att staden tvärtom avsexualiserats. Offentliga toaletter har stängts och parkbuskage ansats för att män här inte ska kunna ha sex med andra män. 

Detta är också utställningens viktigaste men kanske också (omedvetet) mest ironiska poäng: när kulturinstitutioner bryr sig om samkönad kåthet så pass att de upplåter utställningsyta för ämnet, sker detta samtidigt som anonym cruising och queera mötesplatser nästintill försvunnit ur det offentliga rummet. När vi inte längre behöver störas av andras drifter och begär i stadsrummet blir det anonyma knullet till något som vi betraktar i utställningsformat mellan lunch och fika under söndagspromenaden. 

Philip Warkander är lektor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.