Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En omöjlig livshistoria har nått sin slutpunkt

Christian Boltanski 1944-2021.
Foto: Bracha L. Ettinger/ Wikicommons
Valerie Kyeyune Backström.

Igår avled Christian Boltanski, en av samtidskonstens största namn.

Valerie Kyeyune Backström kommer att sakna någon att hålla i handen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Så tog ett omöjligt liv slut, när den franska konstnären Christian Boltanski dör vid 76 års ålder, dör från ett liv som hela tiden kretsat kring den frågan. Frågan om liv, frågan om död.

Och så blir världen fattigare, för hur ska nu vi andra kunna dö, hur ska vi kunna närma oss denna omöjlighet, när inte Boltanski finns här för att katalogisera oss, för att hålla oss i handen, för att mota i grinden det som oundvikligen kommer ta oss alla.

Nu tog det honom. Född i Paris, bror till sociologen Luc Boltanski, son till en kristen mamma och en judisk pappa, som överlevde deportation genom att gömma sig under golvet: Hur detta öde skulle genomsyra familjen, genomsyra Boltanskis konst. Från 1950- och 1960-talets experimenterande, där han sysslade med mer konceptuella uttryck, varvade våldsamma filmer och brottsplats-scener med målningar och berättelser (ofta halvt påhittade eller hopdiktade) om barndomen eller hans egen död, vitriner med föremål som vittnade bort. Han övergick så småningom till den mer finstämda konst, fortfarande konceptuell, som skulle göra honom till en av samtidens största namn. Som på 1980-talet och framåt skulle bära honom till internationell stjärnstatus, med stora utställningar på flera kontinenter.

Han samlade, samlade, samlade.

På ett sätt kan man kalla det romantiskt. Han samlade in människors hjärtslag, de placerade han ut på en ö i Japan. Gjorde små mobiler, skuggspel, skulpturer, installationer. Men mest samlade han. Han samlade, samlade, samlade.

På fotografier på människor som dött, de fick pryda gamla plåtburkar: hundratals döda schweizare i ”Les suisses morts” kunde på utställningar bilda sina egna höghus, sina egna städer. Han byggde altare, altare över barn som dött, barn som mördats i Förintelsen, barn som varit medlemmar i franska Mickey Mouse Club. Samlade kläder, staplade dem i högar, lät dem fylla hela Grand Palais i Paris i konstnärens Monumenta-utställning 2010. 

Boltanski samlade namn, gick igenom arkiv, listade arbetare i Halifax mellan åren 1877-1982. Samlandet blev en form av minnesskrivning. I en dokumentär om sitt liv berättar han om sitt konstnärsskap. Han sa, att det finns vissa konstnärer som refererade främst till annan konst när de skapade. Och att han, han refererade till livet. Det gjorde också hans verk så särskilda, så direkta: De rörde sig på en omedelbar nivå. Inför dem såg man livets ändlighet, inför dem kände man dödens skugga och man rös. Inför dem stod man som människa, avklädd, och kände all den obestämdhet som inbegriper att allt man älskar en dag ska försvinna, man kände en skräck inför vad vi människor är kapabla till. Man såg hur vi går från individer till en massa, till fotografier som smälter in i varandra, hur man till slut blir ingenting. Man såg, och man kände sig mänsklig.

...om Boltanski dog inom åtta år skulle detta verk, detta liv tillfalla Walsh.

Boltanskis liv började omöjligt, precis som namnet på den första separatutställningen ”La vie impossible de Christian Boltanski”, men det fortsatte också så. När Boltanski var 65 år gammalt ingick han och den australiensiske konstsamlaren David Walsh ett vad: Övervakningskameror installerades i konstnärens atelje, och om Boltanski dog inom åtta år skulle detta verk, detta liv tillfalla Walsh. Självklart överlevde Boltanski det vadet. Lika självklart överlevde han inte för evigt.

Konstverket ”Depart” 2015, från hans sista stora retrospektiv på Pompidou i Paris.
Foto: REBECCE FANUELE / CENTREPOMPIDOU

Senare började han i stället sälja det vidare. På hans sista stora retrospektiv i livet, ”Faire son temps” på Centre Pompidou i Paris (november 2019 - mars 2020) kunde man köpa det på en USB-sticka, en minut av hans liv för 50 euro. I min byrålåda har jag ett orört ex, en film jag sparat, kanske till en dag som denna. En dag då man mest av allt behöver en stund till med honom i livet.



Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.



Om etablissemanget – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86701&country_iso=se

Så ser hierarkierna och spinnet ut i den politiska journalistiken under regeringskrisen. Gäst: Viktor Barth-Kron. Även: Gudmundson-gate med Irena Pozar och Wolodarskis baby-nyhet.

Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.