Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svenskarna skulle inte ha något utländskt krafs

Installationsbild från Stig Lindberg-utställningen på Millesgården.
Foto: Yanan Li / Millesgården
Therese Bohman.

Folkhemsnostalgi och festlig stämning präglar Millesgårdens Stig Lindberg-utställning.

Therese Bohman påminns om den kyliga ideologin som låg bakom den mer tokroliga framställningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”En sån här hade mormor!” utbrister någon redan på pressvisningen.

Antagligen blir det den mest yttrade frasen på Millesgården, där Stig Lindbergs (1916-1982) produktion nu visas. För medan de senaste årens utställningar med formgivare som William Morris och Josef Frank i någon mån varit nostalgi för en besutten publik, är Lindberg-utställningen festlig och folklig. Sannolikt blir den även fullsatt.

Historien om hur den unge Stig Lindberg 1937 tog cykeln till Gustavsbergs porslinsfabrik och tjatade sig till en tjänst med det kaxiga löftet om att han skulle skapa jobb åt fabriken, är nästan lika välkänd som hans serviser. Störst succé gjorde hans i mina ögon tråkigaste mönster, ”Berså”, som med sina stiliserade gröna björklöv är en hyllning till födelsestaden Umeå. Den visas i ett växthus i Millesgårdens park. Inne i utställningshallen trängs de andra kändisarna, 1950- och 60-talens storsäljare: ”Ribb”, ”Adam”, ”Prunus”, ”Aster” och ”Salix”. Grafiska och färgglada, modernism für alle. Idag nytillverkas många av dem.  

Lindberg menade att sådant som porslin med guldkant, massproduktion och utländskt krafs inte var någonting för svenskarna.

Utöver porslin designade den mångförslagne Lindberg även tygmönster åt NK och formgav produkter som schackspel, kortlekar och sparbössor – den kända ”Skotte” till Handelsbankens 90-årsjubileum tillverkades i framtidsmaterialet plast, som han också förfärdigade ett antal serviser av. Han designade omslag till Stieg Trenters deckare och Bonniers lexikon, illustrerade barnböcker i samarbete med Lennart Hellsing (Krakel Spektakel är Lindbergs skapelse) och designade till och med tre emaljerade grillar i typiska mönster. Ja, han formgav det mesta som tiden ville ha.  

Eller kanske snarare: Det mesta som Stig Lindberg ansåg att tiden behövde.

Stig Lindberg målar fajanser, 1940-tal.
Foto: Millesgården

En poet i folkhemmet, kallar Millesgården honom. En smakdomare kunde man också säga. För trots sin tokroliga framtoning var Lindberg en sträng ideolog och debattör. Folkets kärlek var inte ömsesidig, eller åtminstone hårt villkorad: Lindberg menade att sådant som porslin med guldkant, massproduktion och utländskt krafs inte var någonting för svenskarna. Han ansåg det vara ett problem att många hade mer pengar än smak och kunde manipuleras med skräpprodukter.

Vilket är typiskt för den tid som i den välvilliga designhistorieskrivningen ofta beskrivs som kreativ, progressiv och lekfull, men som hade en baksida i det ingenjörsmässigt rationella som får säga vara närmast motsatsen till poesi i folkhemmet.

Men det är något lite isande med den där ingenjörsmässiga socialdemokratin, där det inte fanns plats för irrationella ting som nostalgi och krimskrams.

Hemmens forskningsinstitut, sedermera blev Konsumentverket, grundades 1944 och bedrev minutiösa studier över hur husmödrar utförde sin städning och matlagning, vilket sedan låg till grund för standardiseringar som kom att få oerhört genomslag. En stor del av utfallet blev gott: Svenska hem från mitten av 1900-talet är fortfarande näst intill oöverträffat välplanerade (om nu inte någon av samtidens människor med mer pengar än smak självsvåldigt sett till att de hamnat i en Big bag på trottoaren).

Men endast det som var praktiskt ansågs vackert. Nyttokonst var ett ord i tiden. Och som man brukar säga: Där man inte vill ha onyttiga saker, vill man till slut inte ha onyttiga människor.

Nej, jag raljerar. Men det är något lite isande med den där ingenjörsmässiga socialdemokratin, där det inte fanns plats för irrationella ting som nostalgi och krimskrams. Ett slags renhetstanke som låg i tiden, och som inte har åldrats bra. 

Stig Lindberg, tyget ”Melodi”, 1947.
Foto: Millesgården

Fortfarande är många delar av Stig Lindbergs produktion oerhört eftertraktade och dyra, inte minst internationellt. Mycket på utställningen är roligt att se, särskilt skisserna och de plockiga montrarna på övervåningen. I Lindbergs tidiga verk syns klassicerande inslag som motiv med Europa och tjuren, minotaurer och najader. Tydliga spår efter hans läromästare Wilhelm Kåge, känd framför allt för sin serie ”Argenta”, den turkosa med silverdekorationer. Den framstår som tung och borgerlig bredvid den lätta, spexiga Lindberg.

I dag är Gustavsberg Sveriges enda porslinsfabrik. Konkurrenten Rörstrand flyttade under 00-talet sin tillverkning till Asien, med lägre priser som följd. En nytillverkad ”Prunus”-kaffekopp av Stig Lindberg kostar 880 kronor i Millesgårdens shop, som svämmar över av merchandise. Dekoren har omsorgsfullt målade blekblå plommon och bär liksom med sig fantomsmärtor av förlorad tid som många av oss inte ens har upplevt. 

Ungefär som det där Saltkråkan-Sverige som väl var vad striden stod om när det rasades över SVT:s nyinspelning tidigare i våras: Drömmen om ett ospecificerat förr i tiden, med ettöreskolor och riktiga somrar, där män rökte pipa i hammocken och kvinnor blandade hallonsaft i praktiska tillbringare. 

Framtidsmänniskan Stig Lindberg har själv blivit definitionen av nostalgi. Det är lite vackert.


DESIGN

Stig Lindberg

Millesgården, Stockholm

Till 30/1 2022


Therese Bohman är konstredaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=84666&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.