Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mörkret och rikedomen efter den stora katastrofen

”Munken vid havet i storm" och "Röda havets delning", av Lars Nilsson.Foto: GALLERI ANDERSSON/SANDSTROM / GALLERI@GSA.SE
”Pareidoli i sotmolnens tid”, av Lars Nilsson.Foto: GALLERI ANDERSSON/SANDSTROM / GALLERI@GSA.SE
Peter Cornell.Foto: Ylwa Yngvesson

Lars Nilssons nya utställning innebär en dramatisk vändning i hans konst.

Peter Cornell ser en begrundan över existensen och det okända bortom dess horisont.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ett tätt myllrande regn av mörka fläckar och prickar, som svärmar av sotflagor eller flyttfåglar om hösten. Ibland lämnar rörelserna svaga ljuseffekter i det mörka. I sin utställning ”Pareidoli i sotmolnens tid” öppnar sig Lars Nilsson mot det mest basala, i måleriet och i existensen. Det är en dramatisk vändning i hans konst som många förknippar med stort upplagda, teatrala och kulturkritiska installationer. 

Ändå går det att förnimma en gemensam ton; jag tänker på hans stora videoprojektion från 2002 med en titel från Dantes Gudomliga komedi: ”Vid mitten av min levnadsbana fann jag mig i en mörk skog”. Den här gången är mötet mer avskalat och naket. Ett måleri under Saturnus.

Den radikala reduktionen i de nya målningarna betyder inte förenkling utan snarare en kompression av bilden som bild: dess ursprung som fläckar på en yta, dess magiska ambivalens mellan att sluta sig och att föreställa – att vi ohjälpligt söker figurer i allt – och dialogen med en målerisk, ofta romantisk tradition med namn som Friedrich, Turner, Redon, Moreau, Dubuffet, Michaux

Sotregnet anslår en klang av apokalyps, som himlafenomenen i Uppenbarelseboken eller mörkret efter en kärnvapenkatastrof eller miljökollaps.

Men Lars Nilssons romantik är av det mer torra slaget. Målningarna bär inga spår av hans egen hand – de är resultatet av ett sprutmåleri i olika etapper där Nilsson gett sin assistent direktiv under den slumpmässigt styrda processen. Det är som om subjektet avstår kontrollen till förmån för naturens och kosmos egen bilddrift – jag tänker ibland på Strindbergs fotografiska experiment där han lät fotoplåten exponeras direkt av stjärnhimlen.

Sotregnet anslår en klang av apokalyps, som himlafenomenen i Uppenbarelseboken eller mörkret efter en kärnvapenkatastrof eller miljökollaps. Men varje målnings visuella rikedom, textur och skönhet motsäger en sådan entydighet. Jag ser lika mycket en begrundan över existensen och det okända bortom dess horisont.

 

KONST

LARS NILSSON

Pareidoli i sotmolnens tid

Galleri Andersson/Sandström, Stockholm

Till 26/9

 

Peter Cornell är kritiker på Expressen Kultur.