Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Elgaland-Vargaland / Galleri Niklas Belenius

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ELGALAND-VARGALAND | Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Jan Håfström, Marja Leena Sillanpää | Galleri Niklas Belenius, Konstmässan, Sollentuna

I juni förra året kom en båt lastad med svenska konstnärer längs den italienska kusten. Ombord fanns bland annat Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff. De la ankare vid begravningsön San Michele utanför Venedig, hoppade i land och genomförde en underlig konstperformance.
Den gick ut på att de käkade parmesanost på kyrkogården, lekte på gravarna och utropade sig själva till kungar över ön.
San Michele blev därmed en koloni i Elgaland-Vargaland, låtsasmonarkin som Elggren och von Hausswolff härskar över sedan 1992. Och som börjar bli obehaglig på riktigt nu.
På konstmässan som öppnar i Sollentuna imorgon kan man se ett konstprojekt som är på väg att urarta.
 
Att konstnärer älskar privata utbrytarstater är inget nytt. Lars Vilks har sin mikronation Ladonien i Skåne. Finska State of Sabotage säger sig ha tiotusen invånare. Och dansken Kristian Hornsleth köpte nyligen en hel by i Uganda, där befolkningen tvingades döpa om sig till Hornsleth i efternamn.
Sådana totalitära konstprojekt brukar kallas ”frizoner”.
I själva verket leder de ofta raka vägen till domstolen, eftersom de bygger på den bisarra idén att konstnärer är så fria och överlägsna att de kan ställa sig utanför moralen och samhället, ja, helt enkelt ge fan i demokratin. Lars Vilks har till exempel ägnat tio år åt olika rättsprocesser och tvingades stänga Ladoniens gränser när 3000 pakistanier plötsligt ansökte om uppehållstillstånd.
Elgaland-Vargaland är inget undantag.
Från att ha varit ett partytåg som tuffar runt mellan champagnefester på olika gallerier, har projektet nu spårat ur i rättshaverismens utmarker.
Numera ägnar sig Elggren och von Hauswolff åt att romantisera andra världskriget och skända kyrkogårdar. Och deras lilla kungadöme påminner allt mer om en diktatur.
 
För några år sen höll man till exempel en manifestation i en gammal nazibunker i Kaliningrad. Happeningen på San Michele, där konstnärerna hade mysig picknick vid fascistpoeten Ezra Pounds gravsten, döptes till Toteninsel efter Adolf Hitlers favorittavla – Arnold Böcklins bild av ”dödsriket”, som även prydde vernissagekortet.
Och i ett speciell Elgaland-Vargaland-museum i Sollentuna hänger, förutom det här imperialistiska ”rikets” röd-svart-vita flagga, även ett foto där Elggren och von Hausswolff poserar under nationalmålningen Karl XII:s likfärd, särskilt populär bland nynazister, samt en frimärkskollektion med dödskallemotiv, uppenbart inspirerad av emblemet som bars av SS dödsskvadroner.
I vanliga fall skulle sådana fascistflörtar fördömas som idiotiska.
Speciellt eftersom konstnärerna påstår sig kritisera demokratiska grundprinciper och hävdar att de vill ”ta makten över världen” i olika parodiska leksaksdokument. Dåliga vibbar är bara förnamnet.
Men bland Elgaland-Vargalands cirka 750 medborgare hittar man exempelvis DN-kritiker som Milou Allerholm och Bo Madestrand, renommerade konstnärer som Jan Håfström och Annika von Hausswolff och Moderna museet-intendenten John Peter Nilsson. De har alltså betalat tusen spänn var för att få ett illegalt pass och bli del i detta ”humoristiska” herravälde.
Snarare än att slå ett slag för konstens frihet är det dess mörka krafter de försvarar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!