Det tar ibland emot att vara helt uppriktig

RECENSION. Att inte bli riktigt klok på det man har sett. 

Varför är det så sällan jag tycker att den meningen är det adekvata för det som jag har varit med om?

Det kan ha att göra med min ålder. Jag fyller 68 i sommar. Och jag har sett mycket. 

Men när det gäller en konstutställning borde jag väl inte känna mig förvånad?

Ändå var det precis vad jag var efter att ha sett CM Lundbergs utställning på Konstakademin. 

Ett vitt rum med på alla väggar två rader av sammanlagt 108 mycket små målningar. 

Varför tänker jag på dem som mycket små? Det är väl någonstans kring 20x30 centimeter.

Jo, jag tänker mig att det rimliga vore att de var åtminstone dubbelt så stora. Som det är nu känns det som om de har krympt. De känns som miniatyrer. 

Som om en kraft – på något lite otäckt sätt – pressat ihop dem. Och gjort dem närmast svårtydbara. 

Det är förstås inte så extremt som Robert Walsers mikrotexter som tog över 50 år att dechiffrera. Men att jag ens kommer att tänka på honom säger något. 

Att ett uttryck kan ha auktoritet.

Anledningen till att jag tänker så är att det här rör sig inom en expressionistisk tradition: Åke Göransson, Hans Wigert, Erland Cullberg. Och då är själva målandet, det kraftfulla i målandet, mer, hur ska jag säga, spatiöst.

Det tar ibland emot att vara helt uppriktig. 

Och på papper ser det så platt ut. 

Men uppriktigt sagt tror jag att det har med det att göra. Det är så kolossalt många som har arbetat i den genren. Det känns stört omöjligt att göra något kvalitativt nytt i den branschen. Men det är precis det jag tycker mig se här.

Dumma associationer. Tänk på Bowies ”Thursday's child”. När jag hörde den första gången tänkte jag, ”det här måste vara sjuttio- eller kanske tidigt åttiotal”. Det har att göra med det enkla i melodin, det liksom slagkraftiga i den. Det borde inte vara möjligt att göra något sådant när så mycket inom den harmoniken redan är gjort. Melodierna är – hur tokigt det än låter – redan upptagna. 

(Jag hörde ett spår från Abbas senaste platta, ”I still have faith in you”. Samma sak, samma förundran.)

ATT ETT UTTRYCK KAN HA AUKTORITET.

För så är det ju. 

Jag ska försöka förklara.

Dessutom var färgerna, färgkombinationerna, stötande, för att inte säga frånstötande.

Max Books tidiga målningar. Jag minns när jag första gången såg dem. Det kan ha varit 1982 eller 1983. Det är ju – även för mig – något av ett mysterium varför jag tyckte att de var så bra. De var skäligen enkla. Ett barn, eller varför inte jag själv, kunde ha gjort dem. Dessutom var färgerna, färgkombinationerna, stötande, för att inte säga frånstötande.

Jag försöker pressa mig själv: Var det så banalt att jag blev ställd av att man kunde ställa ut något som var så bakvänt, avigt skrikigt? Som smuts. 

Att det finns något auktoritativt i den självsäkra handlingen att ställa ut något som är så utanför all gällande konsensus?

Då vore det inte mycket bättre än alla dessa idiotiska så kallade chockföreteelser vi ser i dagens konstvärld, från rondellhundar till skrikande tårtor. Det där som gör att snudd på hela konstvärlden kan känna sig ha blivit förlöjligad av en film som ”The Square”.

Även om jag inte har något riktigt bra svar på varför det är så, tror jag att det finns något mer, en sorts autentisk auktoritet, hos en målning som Max Books ”Två fabriker” från 1981, Eller som här i CM Lundbergs ”Kungsgatan”.

Stig Larsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.