Det som finns kvar när kriget utplånat allt liv

RECENSION. Det är alltid lika trevligt när det blåser in lite centraleuropeiska vindar över våra svenska landamären. Särskilt av den här typen, så tyskt tyska, och speciellt som de kommer med en tämligen monumental utställning med Anselm Kiefer (1945-), både klokt arrangerad och retrospektivt bred, på Artipelags konsthall på Värmdö. Det är ett blygrått universum, mitt ute i skärgårdsskogen, liksom skapat i och av den nation som anställde en världsbrand så fruktansvärd att det knappt gick att skriva poesi efteråt.

Det om poesin.

Nu till prosan. 395 spänn i inträde är på tok för mycket. Det är inte ens OK. Speciellt inte om man har som mål att ”attrahera en så bred publik som möjligt”. Det är faktiskt, ursäkta, minst 250 kronor för mycket. Även om lunch skulle ingå. Det. Är. För mycket. Pengar. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Men den som säljer av mormors silver och tar sig till Artipelag blir ändå rikligt belönad. Och möter en konstnär som preparerar sina dukar som inför ett krig och ställer dem utomhus för att naturen ska säga sitt. För både världen och verken är i sönderfall, och några av dem ser ut att när som helst kunna lösas upp i ett guldigt moln av tysk efterkrigsaska. På en målning har det torpederade slagskeppet Tirpitz hamnat ur kurs och hänger plåtigt och tyngdlöst framför ett nationalromantiskt artonhundratalsberg. På en annan har en uppstoppad svan limmats fast över en natthimmel för att illustrera både sig själv och sin stjärnbild.  

Ni hör. Det är teoritunga målningar. Ändå möts de bäst av ett barns blick. Kanske för att det ställs en mycket enkel fråga längst in i Kiefers skenbart krångliga verk. En stilla undran över hur alltet fungerar, varför vi blev som vi blev, är som vi är. Ett ”varför” som känns djupt mänskligt. 

Jag skulle faktiskt vilja släppa in ett gäng sexåringar på den här utställningen! Fråga dem vad de ser. Förmodligen ungefär detsamma som jag: en svart solros på en grov stång av metall, en svärdfisks näbb, en vält palm och ett knippe torkat gräs som målats vitt för att fixeras. Och berg, massor av berg. Gigantiska perspektiv och stridsflygplan. Och jag tror att de skulle hålla med mig om att det är sånt som blir kvar när kriget bränt bort allt levande. Återstår bara bly, jord, sten, ben, himmel. Inte ett ansikte. Och de torkade växterna, tills elden tar dem.

Jag vet dock inte om sexåringarna, i samma utsträckning som jag, skulle uppskatta filmen nere i konsthallens källare. Den heter ”Anselm Kiefer in Barjac” och visar den åldrade tyske regissören Alexander Kluge som samtalar med konstnären om landskap, tid, material och minne. Det är i denna sydfranska kommun, Barjac, som Kiefer byggt sitt alkemistiska och inte så lite megalomana High Chaparral, där han välter torn, murar igen kryptor och ser ut att fortsätta njuta av sin barndoms fasor. 

Man kommer ut från utställningen med munnen full av poesi.

Det är här han, som en annan Strindberg, iscensätter geologiska processer för att, som han säger, betvinga sitt korta liv. Och murar in lite mer grejer. Sig själv bland annat. Han gömmer saker för eftervärlden på samma sätt som min kusin och jag gömde Borås Tidning på hemliga platser i mormors hönshus för att framtidens människor skulle se. Oss. Och förstå den tid som varit vi.   

Två saker som till sist slår mig i mötet med Kiefers målningar och objekt är att de ofta tycks ha en dubbel agenda. Ser jag ett fält av lysande blommor eller en brinnande stad? 

Och tänk att de är så språkrika. Ordfyllda. Man kommer ut från utställningen med munnen full av poesi, Paul Celan och Ingeborg Bachmann (Kiefers favoritpoeter), och pekar på saker för att minnas att allt har ett namn. Och att varje blomma har en egen stjärna på himlafästet. Och att det ska komma andra, efter oss, som ska titta på vårt bly, vårt krossade glas och våra sönderrostade bombplan, och fråga sig vad vi egentligen höll på med.

Stefan Lindberg är författare och skribent på Expressens kultursida.

Månens sällskap: Evighetsportalen

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om hemkomst eller alienation i Jerusalem och Rom. Om att fästa blicken och våga fullfölja sitt uppdrag.