Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det skiljer 100 år – vad kan de ha gemensamt?

Edvard Munch, ”Kyssen IV”, 1902.
Foto: Thielska galleriet
Therese Bohman.
Foto: YLWA YNGVESSON

Thielska galleriet ställer konstnärerna Andreas Eriksson och Edvard Munch bredvid varandra.

Therese Bohman upplever hur tiden upphävs i utställningen ”Ta vid”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Edvard Munch (1863–1944) och Andreas Eriksson (född 1975) kan först tyckas vara två konstnärer som inte har så mycket gemensamt. Munch var de stora känslornas skildrare och återkom till teman som kärlek, erotik, svartsjuka, sjukdom och död. Eriksson skapar lågmälda landskap och uppehåller sig mer vid den yttre naturen än vid den inre, mänskliga. Är det fruktbart att ställa dem bredvid varandra?

Absolut, visar det sig på Thielska galleriets utställning ”Ta vid”. Där har man begränsat urvalet till de båda konstnärernas grafiska produktion, vilket säkert är klokt om man vill hålla det litet och behändigt. Samtidigt väcker det fantasier om en liknande – storslagen och färgsprakande! – utställning med de bägge konstnärernas måleri.

Andreas Eriksson, utan titel, 2015.
Foto: Thielska galleriet

Men nu är det småskaligt och övervägande svartvitt. Thielska har en stor samling av Munchs grafik, och urvalet spänner från de riktiga kändisarna (”Skriet”, ”Madonna”) till verk som stått mer i skymundan. Ur sin egen produktion har Eriksson valt verk som sträcker sig från ungdomen till i dag. 

Och visst talar de två konstnärskapen med varandra. Kompositionerna är ibland så pass lika att de skulle kunna vara spegelbilder med små förskjutningar. En abstrakt form hos Eriksson påminner om en dödskalle på en strand, vilket kunde ha varit ett motiv av Munch, medan Munchs knotiga ek reflekteras i Erikssons svit ”Semaphore”, som liknar spelande ljus genom ett lövverk.

Det inger den trösterika känslan att konsten har en förmåga att upphäva tiden.

Inte minst förenas de av intresset för materialet. I Munchs kända träsnitt ”Kyssen” låter han träets ådringar bli en del av bilden. Eriksson gör detsamma, och tar underkastelsen för tekniken ett steg vidare genom att exempelvis integrera den litografiska stenens kanter i några av sina verk. 

Två konstnärskap som skiljs åt av mer än hundra år tar verkligen vid varandra i ”Ta vid”. Det inger den trösterika känslan att konsten har en förmåga att upphäva tiden – och att bra konst alltid existerar i ett och samma nu. 


KONST

Ta vid. Andreas Eriksson och Edvard Munch

Thielska galleriet, Stockholm

Till 1/10


Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida.