Det är som en frivillig sexuell underkastelse

RECENSION. Om jag börjar tänka på det kan listan bli nästan hur lång som helst: Det tunga, liksom feta rasslandet från de stora platta pärlemorknapparna i mormors knappask och hur det kändes att sticka ner fingrarna bland dem (svalt, lent). Bilderna på glödande het, långsamt rinnande lava som ofta visades på tv när jag var liten. Senare i livet: Lisa Eldridges sminkvideos på Youtube där hon stryker rouge på sina kinder medan hon pratar vänligt på mild brittisk engelska, eller känslan av att skära genom en perfekt mogen avokados smöriga fruktkött. 

Dessa upplevelser har det gemensamt att de är behagliga på ett sätt som går utöver det vanliga, de kan ge en intensiv njutningskänsla eller ett nästan hypnotisk tillstånd av avslappning och sinnesfrid. Idag skulle de kunna härledas till kategorin ASMR, förkortning för det omständligt namngivna fenomenet Autonomous sensory meridian response, myntat 2010 av den brittiska beteendevetaren Jennifer Allen, och i dag grund för en massiv rörelse på internet. Samt för Arkdes senaste utställning ”Konstig känsla känns bra”.

Allt som handlar om ASMR måste fortfarande börja med en rad förklaringar eftersom fenomenet utanför de invigdas hängivna kretsar är tämligen okänt. Men på internet finner den som söker oräkneliga videor med varierande innehåll: Unga kvinnor som pratar med viskande, smeksamma röster eller klapprar med naglarna mot olika ytor, någon som klipper eller skär genom papper, tvål eller kinetisk sand (en riktig ASMR-favorit), loopade animationer som pågår in i evigheten, filmer där en person lugnt och metodiskt förklarar något eller utför en syssla med perfektion. 

Alltsammans kan vara triggers för en ASMR-upplevelse, ibland populistiskt beskrivet som en ”hjärnorgasm” fast det (om man ska använda samma liknelse) i själva verket handlar mer om en post-orgasmisk känsla: ett surrande eller pirrande, ett tillstånd av total avslappning som kan verka ångestdämpande, lugnande eller sövande. 

Vad har då detta med Arkdes bevakningsområden att göra? 

Den kreativitet som så kallade ASMRtists visar prov på har vuxit till ett eget designområde, med en egen estetik. Det är heller inte svårt att föreställa sig att ASMR-kulturen skulle kunna bidra med en hel del till områdena arkitektur och design i rent konkreta frågor, som till exempel när det gäller akustik, materialval i ytor som ska vidröras eller detaljer som motståndet när man trycker ner ett handtag. Det finns definitivt lärdom för designers att hämta här om man vill göra vardagen mer behaglig.

Arkdes är stängt just nu, men på museets sajt kan man ta del av en introduktion och rundvandring – större delen av utställningen består ändå av filmer som inte behöver upplevas på plats. Samtidigt är inramningen på museet (som hoppas kunna ta emot små grupper av besökare redan i maj) värd att upplevas: Att ta av sig skorna, ta på sig en morgonrock, halvligga i den specialdesignade vita soffan som ser ut som ett tarmsystem och se på behagliga filmklipp. Det är som ett spa för själen. 

Inget ont kan hända medan Bob Ross målar en granskog.

Och där finns inslag som överraskar: Den amerikanske konstnären Bob Ross, vars tv-serie ”The joy of painting” sändes under 1980- och 90-talen, har blivit en ikon inom ASMR. I serien får man i varje avsnitt följa hur ett (tämligen kitschigt) landskap växer fram på duken, samtidigt som Ross lugnt och metodiskt berättar vad han gör. Det ger en känsla av att vara innesluten i en bubbla av absolut trygghet – inget ont kan hända medan Bob Ross målar en granskog. 

En intressant svensk parallell på utställningen är SR:s ”Sjörapporten”, som för den som haft sin uppväxt i Sverige kan framstå som definitionen av trygghet på samma sätt som Ross målarskola. De förtroendeingivande rösterna, namnen på platserna som man kanske inte ens vet var de ligger, men vill höra i sin förutsägbara ordning: Arkona, Skillinge, Hammer Odde. Det är som ord ur gamla tiders besvärjelse för att hålla mörka makter borta. 

Så innefattar ASMR också sådant som lutar åt mindfulness eller magiskt tänkande. Och parallellerna till detta fortfarande outforskade fält kan dras åt många håll: Det vilar något ytterst dekadent över det hela. Nog skulle till exempel huvudpersonen Des Esseintes i Huysmans ”Mot strömmen” kunnat föredra att få sin njutning på detta sätt – hela ASMR-internet är som en inkarnation av de artificiella paradis som förra sekelskiftets dekadenter svärmade för. Här finns också en uppenbar koppling till science fiction-kulturens fantasier om en framtid där mänsklig interaktion och närhet är utlagd på entreprenad till tekniken. 

Och på samma gång finns det något sinnligt, romantiskt och kärleksfullt i att ägna omvärlden en sådan uppmärksamhet att minsta detalj kan framkalla njutning. ASMR är en komplex blandning av livsnjutande och livsförnekande, samtidigt som det berör något djupt mänskligt, närmast arkaiskt: känslan av att vara utlämnad, i någon annans våld eller vård, som en frivillig sexuell underkastelse eller det lilla barnets behov av att bli omhändertaget, och trygghetskänslan i att bli det.

Personligen tycker jag att allt som paketeras och definieras förlorar en stor del av sin spänning och sensualism, och jag är därför lite skeptisk i grunden till ASMR-kulturen.

Alla vet väl egentligen att det är tillfredsställande att höra tröstande ord eller att stryka med fingertopparna över en len sten. Det som ofta presenteras som en banbrytande internettrend spelar på behov, beteenden och upplevelser som antagligen är lika gamla som människan själv. Och är det inte något lite kokett över att plötsligt använda sig av en märkvärdig förkortning för att legitimera sitt (utifrån sett) ofta bisarra kicksökande?

Men nog är tajmingen nästan kuslig.

Arkdes utställning behandlar enbart internetkulturen kring ASMR och är till stor del en presentation av begreppet och fältet, ett slags grundkurs, och kanske i första hand intressant som tidsdokument. Här finns i själva verket underlag för oändligt många fler utställningar, med trådar till oändligt många omkringliggande ämnesområden.  

Men nog är tajmingen nästan kuslig – för tillfället uppmuntrar till och med myndigheterna oss att förlita oss på videosamtal som ställföreträdande mänsklig närhet. Även Riksteatern går på samma linje och ersätter vårens inställda föreställningar med en ASMR-podd med inspiration från repertoaren. Och givetvis har det dykt upp ASMR-videor med coronatema, där en person utklädd till läkare talar betryggande eller till och med erbjuder ett vaccin. 

Oroliga själar kommer alltid att hitta sätt att finna frid.

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Aftonland”.

Alla pedagoger på förskolan var fascister

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med dramatikern och författaren Martina Montelius på videolänk, om skådespelare som äter upp vinglas, munnens koppling till anus och om hemska minnen från förskolan.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Aase Berg. Se det avsnittet nedan.