Det är som att kliva in i en helt ny värld

RECENSION. Det första som slår en är doften. Inte den av fukt, som man tänker att det nystampade jordgolvet i lokalen borde frambringa. Nej, i stället är det en kemisk lukt: färg, lim. Industrilokalens fräna kyla.

Ljuset är dunkelt blått, några silvriga bänkar står utplacerade framför den stora skärmen. Här och var sitter ett litet gosedjur och iakttar. Som besökare gör man bäst i att se det som en helhet, att dyka ner i det allkonstverk thailändske Korakrit Arunanondchai skapat i den vita kuben, som nu blivit något helt annat: väggarna är täckta med textilier, en utslagen människodocka vilar sig mot en vägg. I utställningens tredje rum ligger en gigantisk handliknande mjuk skulptur i gnistrande blått, jämte enorma kuddar man kan slå sig ner i.

I stora delar består utställningen ”From dying to living” av två längre videoverk och ett slags mellanspel. ”Döendets sånger” inleder, ett lika vackert som märkligt verk som i ett slags lager på lager-teknik rör sig mellan politiska skeenden, massgravar och protester till konstnärens egen morfars död. Det underliggande temat kretsar kring andlighet, eller snarare andar, besjälning och animism. Här är det tydligt att olika besökare kommer se olika saker, men nog talar det till fördel för detta komplexa verk om människan som grupp och individ. 

I efterföljande ”Levandets sånger” är det snarare livet och återfödseln som står i fokus. Det är inspelat i New York city med omnejd efter covid, där ett slags futuristiskt doftande människor med svarta vingar rör sig. Dessutom finns en damm, där dockhänder (av specialbyggt animatroniskt skelett) som är en avgjutning av morfaderns händer, spelar på vattenytan som ett piano, och där rörelserna i vattnet tillsammans med diverse vålnader och skuggor skapar rörelser på duken. Alla utställningsrummets ytor är täckta: av jord, av tyg i guld och denim, av målade änglar som lyser i det blå ljuset.

Det borde inte fungera, just därför gör det förstås det.

Men snarare än att upplevas som plottrigt, finns det en stark och oemotståndligt cool estetik som håller allting samman. Det är helt enkelt som att träda in i ett nytt slags värld, så som den ser ut för Arunanondchai och medkonstnären Alex Gvojic. Och det är just att denna värld intar utställningsrummet ner till minsta detalj, från den dånande musiken till de blinkade lamporna, som får det att fungera så bra. 

Det är utmanade, prövande och inger den ovanliga känslan av något helt nytt, något man inte sett förut. Hälften hedonistisk nattklubb i Berlin, hälften sci-fi sammanparat med Edouard Glissant och frågor om vårt liv innan och efter detta. Det borde inte fungera, just därför gör det förstås det. Och skapar en utställning fylld av brinnande energi som alla borde ta chansen att uppleva.

Valerie Kyeyune Backström är författare samt kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Månens sällskap: Vem genom eld

PODCAST. Om försoning och botgöring, och om det allra svåraste: att sluta fred med sig själv. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.