Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är hög tid att se graffiti som folkkonst

Hynek Pallas.
Foto: OLLE SPORRONG

Det är egentligen ofattbart att graffiti fortfarande kan väcka så starka känslor. 

Hynek Pallas låter två aktuella konstböcker ge bakgrund till den uppmärksammade domen mot Saga Berlin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | KONST. När jag som nybliven tonåring gick i graffitiskola var det en lärare som envisades med att kalla graffiti för ”folkkonst”. Det var förstås inget uttryck vi ynglingar ville förknippas med – utan att reflektera över ironin i att vi gick studieförbundskurser för att lära oss en punkig konstform som fötts i New Yorks tunnelbana förkastades etiketten.

Tills jag nyligen besökte en av Stockholms lagliga graffitiväggar i sällskap med en målarsugen 11-åring. ”Ni kan ta halva planket” sa en kvinna som redan målade. Hennes stil var udda. Graffiti var länge ett konservativt uttryckt, där stilelement följer hierarkierna bland målare. Det här var något annat. ”Åh”, förklarade hon. ”Jag började i höstas och har målat här varje helg sedan dess.” 

Så har då graffiti blivit folkkonst även här. Eftersom det är tryggt att måla lagligt lockar väggarna allt fler kvinnor och barn. Men hur såg vägen hit ut, och varför är kulturen fortfarande så infekterad? 

Två färska böcker från Dokument Press, ”Kul att det körs” och ”Ouff!”, samt en essä av journalisten Olle Niklasson i Ord & Bild (4/18) ger bakgrund till den politiska dragkampen liksom till den estetiska bredden i uttrycket. 

Det är egentligen ofattbart att graffiti fortfarande kan väcka så starka känslor. Man tycker att den borde ha desarmerats efter sin första galleriutställning. Eller under kommersialiseringen som har skett, där sprejfärg marknadsförds av konstformens fixstjärnor. Spiken i kistan kunde ha blivit gatukonsten, nu synonym med Banksy och gentrifiering. 

"Kissing coppers" av Banksy.
Foto: AP / AP KESZLER GALLERY

Nolltoleransens återvändsgränd

Niklassons text ”Gatukonstens U-sväng” och förläggaren Tobias Barenthin Lindblads essä i ”Kul att det körs” visar dock hur en tillåtande ”låt betongen blomma”-attityd med graffitikurser på fritidsgårdar gav vika för nolltolerans. En kriminologisk teori som bygger på att förargelseväckande beteende föder värre beteende – oordning ska förebyggas innan den trappas upp. Graffiti som inte tvättas inom ett dygn antas leda till att folk blir bankrånare. 

Det är ingen slump att denna tanke importerades när Stockholm förberedde sin OS-ansökan 1996. Det sammanföll med staden som reklampelare: Stockholm bör se ut som en produkt i Granits skyltfönster för att sälja bilden av det hela, rena Sverige. 

Konsekvenserna blev tuffa och fulla av övertramp. SL anställde en trygghetsansvarig som tillsammans med vaktbolag upprättade illegala register över misstänkta målare, gjorde hembesök hos gallerister som visade ”klotter” och pressade ABF att lägga ner graffitikurser. (Den bisarra härvan som slutade i mutbrott och fängelse för den ansvarige skildrades 2014 i Kolbjörn Guwallius bok "Grip till varje pris".)

Först med gatukonstens uppsving började nolltoleransen under de rödgröna att tolkas mildare – 2016 blev Stockholm den sista huvudstaden i Europa att få en laglig graffitivägg. Ändå hade Moderaterna som löfte att vid maktskiftet återinföra hårda tag och ta bort väggarna. Kristdemokraterna föreslog att krogar som främjar ”graffitikultur”, exempelvis i grafisk utformning, skulle förlora alkoholtillstånd. Än så länge tycks dock Centerpartiets nya kulturborgarråd ha förhandlat bort förslagen.

En av Per Englunds bilder i "Kul att det körs".
Foto: Per Englund.

Kultursidors ointresse

Den klena reaktionen och ointresset för graffiti på kultursidor är svår att ta in. Här finns även en analfabetism för tags som paradoxalt nog återaktualiserades med uppmärksamheten kring fotografen Saga Berlins verk ”Uppfinn nåt eller dö” från 2016, där hon dokumenterade hur fyra personer sprejade i bassängbotten på Hägerstensbadet. Jag sympatiserar med stödet till Berlin efter den hårda ekonomiska domen i veckan, men var har samma försvar funnits genom åren? När politiker har fått Stockholms stadsmuseum att ställa in graffitivandringar utan högljudda protester är det som om vi skulle blunda för att de förbjöd skivbolag att ge ut musik eftersom den spelas på rejv.

Om man tar blicken från det politiska till det estetiska i ”Kul att det körs” och ”Ouff!” – som samlar illustratören Manders verk – förstår man bättre hur graffitin lyckas behålla den nerv och retfullhet som spökar i dessa debatter. Per Englunds fotobok ”Kul att det körs” behandlar graffitins grundämne: tagen. Den namnteckning som är sprejkonsten råaste ingrediens fångas på hundratals fotografier över en sexårsperiod. Här finns amatörer och de som har övat avancerad kalligrafi. Kvalitet och kvantitet. I sin inledning jämför Englund rörelsen bakom tags med dans. Barenthin Lindblad påpekar att dess repetitiva variationer kan jämföras med jazz eller techno. Med skillnaden att den frusna rörelsen blir kvar. 

Saga Berlin tillbaka vid Hägerstensbadet där hon gjorde sitt konstverk "Uppfinn nåt eller dö".
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Som en mandala

Just den frusna rörelsen fångades faktiskt väl i ”Uppfinn nåt eller dö”. Hade verket fått stå kvar hade det, som konstvetaren Macarena Dusant påpekade när uppståndelsen var som störst, uppdaterat skulpturparken där det skapats. Berlins beskrivning av ”Uppfinn nåt eller dö” som en mandala – de avancerade former buddister ritar i sanden för att sedan blåsa bort – sammanfattar dessutom graffitins närvaro i det offentliga rummet.

Det var något liknande som gjorde konstnärerna Pike och Nugs ökända videoinstallationer så bra. Genom en sprejande Charlie Chaplin-figur som rör sig lika klumpigt som graciöst fångar de graffiti som extremsport och kultur. Det var när Nugs film "Territorial pissing" visades på konstmässan Market 2009 som dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth utropade att graffiti ”till sin natur” är illegal. 

Filmerna sammanfattar något som illustratören Mander (Martin Ander) påpekar att han bär med sig från graffitin: att genomföra något till synes idiotiskt med excellens. Så att folk utbrister: Ouff! 

Del av Mander-målning.

Många har sett Manders arbete utan att veta om det. Hans affischer var del av Stockholmsklubben Bring the noise. Och har du inget intresse för skateboarddesign eller mikrobryggeriers öletiketter så såg du reklamen för Håkan Hellströms Rullande åska-turné som täckte Sverige 2017. Eller scenografin på konserterna. Ett solklart val för nostalgikern Hellström: Manders detaljrika stil är lika inspirerad av konstnären Hans Arnold, monsterfilmer från 50-talet och affischer från hippieeran, som den graffiti han började i. En inställning Mander än i dag drivs av: han fyller skissböcker med tags och vill vara så bra att hans stil inte kan bli ”bajtad” – kopierad på graffitislang. 

Manders design.

Det här är bredden i den kultur som Kristdemokrater och Stockholmsmoderater vill se förbjudas. Den som innefattar marknadsföring för en av landets största musiker likväl som den skeva tagen ”Psykos” på baksidan av ett elskåp. En kultur som med lagliga väggar nu har skapat en tillgänglig och jämlik konst. 

Det kommer alltid att finnas illegal graffiti, liksom gatukonsten kommer att växa eftersom den kan användas som reklam för stadsdelar som vill vara Londons Shoreditch. Men redan i dag är det tydligt att mellantinget – lagliga väggar – innebär att allt fler med olika bakgrund lär sig att måla och att gamla hierarkier sprängs. 

Därför är det också hög tid att vi får en seriösare förståelse för folkkonsten. 


KONST

MARTIN "MANDER" ANDER, BJÖRN ALMQVIST

”Ouff! – Mander selected works”

Dokument Press, 136 s


PER ENGLUND

”Kul att det körs"

Dokument Press, 95 s


Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Ex - migrationsmemoar 1977-2018".


I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med Daniel Sjölin och Alexandra Pascalidou.