Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Det är destruktivt att se sig själv som en outsider”

Therese Bohman. Foto: OLLE SPORRONG / EXPRESSEN

Författaren och kritikern Therese Bohman är ny konstredaktör på Expressens kultursida. Hon hoppas att hennes entusiasm och folkbildande ambition ska synas för läsarna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Välkommen, Therese! Hur kommer läsarna att märka att det är du som tar över som konstredaktör?

– Tack snälla! Som redaktör ser jag mig nog mest av allt som en förvaltare av ett fint arv: Riktigt bra konstbevakning av riktigt bra skribenter. Sedan hoppas jag väl att något av min egen entusiasmerande och folkbildande inställning till konstkritiken ska lysa igenom.

 

Hur står sig konsten i vår tids uppmärksamhetsekonomi?

– Den står sig alldeles utmärkt så länge den har självförtroende nog att vara just konst och inte försöker härma andra fenomen (vilket tyvärr verkar vara en allmän samtidssjuka). Konsten har något unikt att erbjuda nutidsmänniskan genom att vara en helt egen, prövande och eftertänksam arena som skiljer sig från det mesta andra samtiden har att komma med.

 

Du debuterade som författare 2010 och har skrivit tre hyllade romaner, den senaste, ”Aftonland”, har översatts till flera språk. När kommer nästa?

– Det dröjer nog tyvärr ett tag till – jag har kommit en bit på vad som nog blir roman nummer fyra, men jag har gjort så mycket annat de senaste åren. Jag är inte en sådan där författare som bara är författare – jag gör ju till exempel sådana här roliga saker också.  

 

Om man läser äldre intervjuer med dig så betonar nästan samtliga att du vuxit upp utanför Norrköping, långt borta från kulturmedelklassen. Och fortfarande är du en skribent som sällan springer på samma bollar som alla andra. Hur behåller man den outsiderpositionen efter flera år på kultursidorna?

– Jag tror att det lätt blir destruktivt att tänka på sig själv som en outsider, så det brukar jag inte göra. Jag brukar nog bara försöka skriva ärligt, och om sådant som känns påkallat. Ganska ofta föds mina textidéer när jag blir frustrerad över att alla tycker likadant fast det är helt uppenbart (åtminstone för mig) att det finns ett annat sätt att se på saken.

 

Vad gör du när du inte är redaktör och skribent för Expressen?

– Jag jobbar en del med texter åt Kvartal, frilansar i största allmänhet och försöker att skriva den där nästa romanen. Och så är jag föräldraledig med min dotter. Just nu lägger vi mest klossar i burkar och kollar på fåglar.

 

Till sist, vilka är dina egna favoritkonstnärer (och varför)?

– Det är en otroligt svår fråga, men spontant är tidigt renässansmåleri bland det vackraste jag vet. Jag är överlag svag för bra måleri, och konst som förmedlar starka stämningar, så därför är jag väldigt förtjust i förra sekelskiftets konst. Bland den svenska samtidskonsten finns det många konstnärer i den yngre generationen som jag tycker väldigt mycket om, men det känns lite vanskligt att uttala sig om favoriter bland dem som nytillträdd konstredaktör. En konstnär jag alltid återkommer till är Per Kirkeby, han hade förmågan att blanda känsla och intellekt till ett slags abstrakt, sinnligt naturmåleri som jag tycker är alldeles hänförande. 

Per Kirkeby (1938–2018) med ett av sina verk. Foto: HELENE SANDBERG OCH LEA GRYZE / CARLSBERG GLYPTOTEKET