Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är ansiktena man bär med sig hem efteråt

Carolyn Lawrence, ”Black children keep your spirits free” (1972).Foto: Carloyn Lawrance / de Young
Barkley L Hendricks, ”What's going on”, (1974).Foto: Barkley L Hendricks / De Young
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Åren 1963–1983 tillhörde motståndet mot den amerikanska rasismen. 

Ulf Olsson ser den fantastiska utställningen ”Soul of a nation” i San Francisco.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ansikten. En ung kvinna, hennes ansikte utstrålar beslutsamhet, hängivenhet: det är nog nu. Och kanske också en insikt, ett drag av skepsis: blir det nånsin nog? En grupp män, deras tunga ansikten sammansatta av olika känslor, allvar, sorg, tomhet, men kanske också beslutsamhet: det är nog nu.

De två fotografierna, tagna av fotografen Roy DeCavara, återges på utställningen ”Soul of a nation” på de Young-museet i San Francisco. Och det är ansikten, stolta eller sönderskurna, som möter besökaren och som man tar med sig därifrån. 

DeCavaras berömda foto av den unga kvinnan togs under en stor medborgarrättsmarch i Washington 1963, de allvarliga männen deltog i begravningen av de fyra barn som mördats genom bombningen av en kyrka i Alabama samma år. Den konst som utställningen visar härrör ur ett sammanhang, politiskt, kulturellt och socialt – därför är utställningens undertitel också ”Art in the age of black power”.

”Mississippi freedom marcher” av Roy DeCavara.Foto: Roy DeCavara / DE YOUNG

Länge hållna utanför traditionella museer och gallerier organiserade konstnärerna sig i grupper, deras utställningsplatser kunde vara ett kollektivt galleri eller en blindvägg vid en parkeringsplats. Men de gör en konst som möjliggjorts av nittonhundratalets modernism. 

Jag besöker utställningen under läsningen av den danske litteraturforskaren Peer E. Sørensens nya bok, ”Modernismens ansigten”: en magnifik studie i modernismernas praktiker och teorier – ”modernism”, argumenterar Sørensen, måste förstås som en mångfald av riktningar. Ansikten: Sørensen visar hur modernisternas bilder av förvridna ansikten härrörde ur en samhällelig realitet: första världskrigets skadade soldater, vilkas ansikten blev som sammansatta av olika delar, förvrängda, söndersprängda. 

Och en central aspekt av modernisternas praktiker är, menar han, kollaget: ”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”, som den franske poeten Lautréamonts bevingade ord lyder.

En utställning av denna typ är också alltid ett kollage: här samsas DeCavaras poetiska fotokonst med Svarta Pantrarnas affischer. Men kollage-formen går också igen genom hela utställningen. Som på Romare Beardens bilder: ansikten sönderskurna och hopfogade på nytt, förankrade i svart erfarenhet, i svartas vardagliga tillvaro i rasismens och rovdriftens Amerika. 

Barbara Jones-Hogus ”Unite (First state) från 1971.Foto: Barbara Jones-Hogu / De Young

Men också i Jae Jarrels kläder: en revolutionär dräkt där kavajens kant blivit till ett patronbälte. Eller i Betye Saars och Noah Purifoys respektive objekt, hopfogade av funna föremål, bemålade, inflätade, pressade till nya betydelser, ofta med en afrikansk referens. Det som för den europeiska modernismen var en ”primitiv” konst att inspireras av, blir i den afrikansk-amerikanska konsten en tillhörighet till en afrikansk och karibisk tradition.

Utställningen har också ett starkt inslag av rytm, som i Barbara Jones-Hogus ”Unite”, där ordet ”förena” upprepas och varieras, ges olika riktningar i bakgrunden till en förgrund av knutna nävar och allvarliga ansikten. Den första målningen som möter besökaren är Norman Lewis, med den ironiska titeln ”America the beautiful”: ur en djupsvart duk frigörs rytmiska konstellationer av vitt – en abstrakt målning som får en konkret betydelse när blicken försöker tolka bilden: det vita är kåporna som bärs av vita rasister i Ku Klux Klan. Och fler verk har ironiska titlar.

Konstnären Cleveland Bellow poserar under sin berömda affischtavla.Foto: OAKLAND POST / OAKLAND PUBLIC LIBRARY

Utställningen representerar åren 1963 till 1983, men dess aktualitet begränsas knappast till den tiden. 1970 hyrde konstnären Cleveland Billow ett antal stora affischtavlor i Oakland och Berkeley på den amerikanska västkusten. Den bild han lät sätta upp på tavlorna föreställde en ung svart pojke med händerna över huvudet. 

Kanske har han höjt dem i en glädjefylld gest, men det är omöjligt att inte också i hans hållning se en annan betydelse: ”Skjut mig inte!” – den bilden kunde sättas upp också i dag, i ett USA där unga svarta män i förfärande antal dödas av vita poliser. Bellow menade att hans verk inte var protestkonst – utan helt enkelt vardaglig social verklighet.

Utställningen, som vandrat mellan olika museer, ger knappast en heltäckande bild av svarta amerikaners konst. Men den fångar ett ögonblick, ett sammanhang – och att också modernistisk konst har ett sammanhang, en verklighet, är en viktig påminnelse.

KONST

SOUL OF A NATION

Art in the age of black power

De Young, San Francisco
Till 15/3

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap, för närvarande verksam på Berkeley i Kalifornen, och medarbetare på Expressen kultur.

”Skolan, Trump och råbiff – allt är postmodernismens fel”

Postmodernism har blivit ett skällsord i samtidsdebatten. Vem kan försvara den? Frida Beckman och Victor Malm gäster hos Daniel Sjölin i Kultur-Expressen.