Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den här målningen var för mycket för professorerna

Lena Cronqvist framför några av sina flickor.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Operation II”, 2001. Olja på duk.Foto: OVE KVAVIK / LENA CRONQVIST
Foto: OLLE SPORRONG
”Domens dag”, 1980. Olja och tempera på duk.Foto: Lena Cronqvist

Det här är den hittills största utställningen med Lena Cronqvists konst.

Gunilla Brodrej fastnar framför en dödsscen som var för mycket för gamla Karolinska sjukhuset.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Domens dag” av Lena Cronqvist fick inte hänga på sin tänkta plats i aulan på Karolinska sjukhuset. Flera professorer opponerade sig och målningen som köpts in av Statens konstråd 1981 ersattes av två abstrakta vävnader av Lennart Rodhe .(Före detta överläkaren Magnus Lind har skrivit intressant om detta på Wikiks.se). Scenen från en sal på lasarettet i ”Domens dag” talade tydligen för starkt. Pappan ligger blek, lilablå och döende i sin sjukhussäng. Droppet är kopplat. På ena sidan lite snett bakom huvudgärden står två sjuksköterskor, den ena har ett finger på pappans hals. Finns det puls? På andra sidan om sängen sitter mamman med händerna under täcket där hon håller pappans händer, systern sitter strax bakom, och den andra systern sitter vid fotändan med en hand instoppad under täcket. Kanske värmer hon en fot. På golvet sitter en vit hare. 

Jag står länge framför målningen som nu är utställd i den stora retrospektiven på Waldemarsudde i Stockholm. Den stumma sorgen och den döende pappans outsägliga ensamhet. Jag minns att det var så jag tänkte när min egen pappa dog. Stackars pappa, han var alldeles ensam. 

Otillräckligheten är så stark att jag inte ville se de här bilderna när jag var nybliven mamma.

För så är det med Lena Cronqvists målningar. Det finns ett obehag i de närmast naiva detaljerna som gör dem särskilt intensiva. I ett av rummen visas Madonna-bilderna. Anknytningsproblematiken och otillräckligheten är så stark att jag inte ville se de här bilderna när jag var nybliven mamma. Då var jag som Karolinskas professorer och tolererade inte någon annans tolkning av min sköra nya verklighet. För jag dög väl? Jag räckte väl till? Jag hade ju längtat efter att bli mamma.

”Gul madonna (en känsla av otillräcklighet)”, 1970. Olja på duk. Bilden är beskuren.Foto: STADSMUSEET I STOCKHOLM / STADSMUSEET I STOCKHOLM

Men Lena Cronqvist var skräckslagen att bli mamma och att upprepa sin mammas misstag. Hon drabbades av en amningspsykos som placerade henne på psyket där hon upplevde att personalen försökte tygla hennes konstnärlighet genom elchocker och psykofarmaka. ”Upplevelserna målas över” heter oljan från 1971 där konstnären målar Edens lustgård i ena kanten medan vårdpersonal i vit rock rollar över från den andra. Konstigt nog känns det inte övertydligt utan bara plågsamt tydligt.

Lena Cronqvist har aldrig tidigare fått en så stor utställning. 200 verk i två våningar på Waldemarsudde. Måleri, skulptur, teckningar, akvareller, grafik och ett helt rum med textila vävar som hon skapat genom att växtfärga garn och sedan väva. Hon har bara lärt sig och sedan gjort. Snärjmåra blev den rosa färgen. Det är så vackert och mjukt efter den mardrömslika stelheten i de borgerliga middagsscenerna i rummet innan. Med dess tunga möbler, kontaktlöshet och den tråkiga eller obefintliga maten på tallrikarna är det här själva motsatsen till nationalromantikens festmåltider.

En provkarta på ansiktsuttryck som inte är gångbara om ens enda mål och mening är att bli bedömd och godkänd av pojkar.

Och så flickorna överallt. I tydlig revolt mot förväntningarna på flickskolan i Karlstad där Lena Cronqvist var yngst i klassen i slutet av 1940-talet och den enda ljuspunkten var teckningsläraren. Hon hade ingenting gemensamt med de andra flickorna. Cronqvists flickor gör ”fula” miner, och leker sadistiska lekar med mammadockan och pappadockan. Sedan kretsar jag länge kring ett helt bord med små flickbyster i baljor gjutna i brons. En provkarta på ansiktsuttryck som inte är gångbara om ens enda mål och mening är att bli bedömd och godkänd av pojkar. 

Små bronsbyster av flickor i baljor.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag återvänder till ”Domens dag”. På pressvisningen berättar Lena Cronqvist själv att pappan hade tagit hand om en harpalt när han låg i lumpen. Tagit med den och matat den. Och när han dog såg Cronqvist en hare utanför sjukhusfönstret. Så nu satt den där nedanför sjukhussängen. ”Domens dag” är återbördad från lagret där den gömdes undan, men inte ens konstnären själv vet var den kommer att hamna när den hängt klart på Waldemarsudde i Stockholm där alla kan se den till slutet av september.

 

Konst

Lena Cronqvist

Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm

Till 27 september

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

PODCAST: Lyssna på det senaste avsnittet av Lunch med Montelius. Bland annat om Lena Cronqvist-utställningen.

Så blev konservatismen het

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.