De sökte paradiset i den tyska naturen

KONST | RECENSION. Den som en het sommardag i Berlin vill svalka sig i en av stadens sjöar får finna sig i att trängas med nakna män som spatserar omkring och stolt visar upp sina penisar bland barn och mammor. Det är en rest från ”Lebensreform”, den starka alternativrörelse som i början av 1900-talet predikade nakenbad, vegetarisk kost, fri dans, esoteriska läror och frihet från konventioner.

Rörelsen attraherade många konstnärer, till exempel de unga expressionisterna i den tyska avantgardegruppen Die Brücke från 1905. De är tyngdpunkten på utställningen ”Tillbaka till paradiset” på Millesgården i Stockholm. Gruppens viktigaste medlemmar var E.L. Kirchner och den betydligt äldre Emil Nolde. 

I flera målningar pågår nakenbad i det fria med konstnärerna och deras frigjorda modeller och väninnor; de sökte, uppfyllda av ”Lebensreform”, ett autentiskt paradisiskt liv bortom de nedsmutsade, hetsiga industristäderna. Men tyvärr lyckas utställningen i sin konventionella hängning bara glimtvis gestalta titelns tema. 

Afrika och Söderhavet

Die Brücke avskydde de inskränkta tyska borgarna och deras akademiskt polerade konst. Och för att vrida sig ur deras grepp sökte Kirchner och hans vänner en motsatt estetik i en avskräckande färg och febrig spretighet. 

Tyskland var en växande kolonialmakt med besittningar i Afrika och Söderhavet. Konstföremål som rövats därifrån blev kärnan i stora etnografiska museer, och svarta afrikaner förevisades för publik på olika världsutställningar. På jakt efter en paradisisk ursprunglighet var Kirchner besatt av vad han där fick se. Han lånade estetiska grepp och hyrde in svarta modeller till sin ateljé. 

I dag ser vi det tvetydiga i Kirchners radikalism; att hans uppror trots allt förutsatte kolonialmaktens rasistiska föreställningar om den primitive vilden – hur mycket han än solidariserade sig med denna tankefantom. Också ”Lebensreform” visade sig så småningom till stora delar kunna annekteras av nazisterna. 

Carl Milles

Die Brückes konstnärer belades alla med yrkesförbud efter nazisternas maktövertagande (en åtgärd som applåderades i ett brev av Carl Milles som presenteras på utställningen). Men de ställde sig ibland oförstående när de uteslöts ur den preussiska Konstakademien:

Kirchner försvarade sig med att han ”inte är en fiende. Vore jag ung skulle jag gärna medverka till att bygga upp en ny tysk konst” och att han ”varken är jude eller socialdemokrat”, medan Nolde påminde akademien om att han var en av de första som gått in i Nazistpartiet.

Detta visar bara hur rörigt det kan bli i ideologiernas värld. Men det rubbar trots allt inte Kirchners eller Noldes konstnärliga storhet.

Peter Cornell är hedersledamot av Konstakademien och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.